Att inte vilja veta sitt barns kön

En av de allra första sakerna som vi bestämde efter att vi fått veta att lilla frö flyttat in i magen var att vi inte skulle fråga om kön på bebis. Nej, vi sa att vi till och med skulle aktivt be om att inte få veta. För Daniel spelade det inte så stor roll om vi fick veta nu eller vänta, så jag fick bestämma. Och mitt val var att inte veta.

Foto: Hannes Sandahl

Jag är givetvis nyfiken till bristningsgränsen på vem det är som ligger där inne, och vill egentligen veta precis allt. Hade det haft garanterat noll påverkan på bebisen hade jag kunnat springa på ultraljud varje dag, bara för att få titta. Jag skulle kunna ligga på en brits i flera timmar och bara fascineras över allt som hen gör där inne, minsta rörelse eller hjärtslag. Jag hade velat veta hur långa fingrarna är, hur många hårstrån som växer på det lilla huvudet och om naglarna börjat synas än. Allt det där intresserar mig. Det fysiska utvecklingen som sker och hur mini mår, sådant tänker jag på varje dag.

Inte någon gång har dock tanken på kön varit det som tagit mitt huvudfokus. Självklart blir det otroligt roligt att få veta det också sen, men jag kan uppriktigt säga att jag aldrig brytt mig om vilket det blir. Ibland får jag slängar av nyfikenhet, men då handlar det mer om att jag vill veta allt som går att veta om detta lilla liv och inte om specifikt just könet. Jag hoppas defintivt inte på det ena framför det andra – inte ens på ett undermetvetet plan. Det är för mig helt irrelevant och jag har genuint struntat i könet på barnet från första dagen. När jag målar upp en bild av mini så är det just det – ett barn. En bebis. Jag ser inte framför mig en pojke eller en flicka, utan faktiskt ett helt könsneutralt barn. Inte ens när jag drömmer om mini så gör jag skillnad på kön.

Det är nästan lite märkligt att inte ha en känsla för något av det, mest för att jag personligen trodde jag skulle luta åt något håll. Märkligt, fast väldigt intressant. Igår när jag stod och lagade lunch fick jag för första gången någonsin en sekunds feeling att det låg en dotter där inne (säkert mest baserat på att jag hävde i mig citroner och alla skrönor säger att det är kopplat till en flicka, vilket såklart är totalt hittepå och snarare sammanträffanden), men sedan var det som bortblåst. Nu är vi tillbaka till att det bara är ett barn, utan någon etikett i form av kön. Och jag trivs med det. Jag gillar att vänta ett barn, och inte en flicka eller pojke. Just nu är det en egen individ som inte kan placeras in i något socialt fack, varken medvetet eller omedvetet.

Valet att inte ta reda på kön föll sig därför naturligt redan tidigt. Jag vill inte ha byggt upp några som helst förväntningar innan lilla frö bestämmer sig för att titta ut och jag är så tacksam över ovetskapen så länge den varar. Det minsta vi kan ge vårt barn är en blank start utan att vi redan på förhand färgats av könsnormer vid beslut och inköp. Dessutom blir det, som bonus, fantastiskt spännande att få en sådan överraskning i samband med förlossningen; jag tänker mig att det kryddar på upplevelsen ännu mer och ger mig ytterligare en motivationsfaktor att kämpa på när energin tar slut.

Därmed givetvis inte sagt att jag anser det vara fel när andra vill veta sitt barns kön redan under graviditeten. Absolut inte. Det är upp till var och en såklart. Jag är som sagt mellan varven otroligt nyfiken jag också, även om jag (liksom säkerligen många andra) egentligen inte ens bryr mig om svaret. Och en förlossning är garanterat tillräckligt spännande ändå, utan bonusar. Men just för mig, för oss, så spelar könet en så otroligt liten roll att jag värderar ovetskapen och alla dess fördelar högre än att stilla min egen nyfikenhet en gnutta. Här hade det ändå bara dröjt några minuter innan jag återgick till att undra över pyttenaglarnas tillväxt, om lilla frö mår helt bra och allt det där andra som intresserar mig så otroligt mycket mer.