Att säga hej till vecka 17

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 17 (16+0)

Känslan är verkligen att magen inte växer alls nu, men när jag jämför bilder så syns skillnaden. Och jag är fortfarande övertygad om att jag kommer hinna bli stor som en flodhäst innan vecka 25 – puh! Just nu är livmodern stor som ett bebishuvud (jag antar att de tänker sig en nykläckt bebis som referens?) och det känns så rysligt spännande. Det är nu jag inbillar mig att det verkligen kommer börja ta fart och synas utveckling även på utsidan.

Och lilla frö? 12 cm och 100 gram, här börjar vi snacka grejer alltså. Huvudet börjar bli mer proportionerligt i förhållande till resten av kroppen, men det är fortfarande en liten megamind som lever runt där inne. Ögonen har blivit större, och både ögonfransarna liksom ögonbrynen har vuxit. Mini är nu medveten om ljud utifrån och kan reagera på dem – vilket hens pappa ser till att utnyttja som argument för att få gosa orimligt länge med magen varje dag. Ja, och så pumpar det lilla minihjärtat runt 24 liter(!) blod per dygn där inne. Helt galet.

Mama bear: Jag finner det fruktansvärt ironiskt att det i min gravidapp står ”bebisen kan nu röra sina fogar” samt att hen ”njuter av all plats i livmodern och flyttar runt i olika positioner”. Jag menar, samtidigt håller mina fogar på att gå bananas och jag blir bara stelare. Men det är ju fint att åtminstone någon av oss lever loppan för fullt. Sedan gråter jag en del nu också, ofta över de mest absurda sakerna. Det är tydligen en känslig tid. Jo, och vi fortsätter hoppas på att minis rörelser snart ska börja kännas men det har inte hänt än. En dag kommer det, en dag.

Veckans cravings: OWL:s cheez ballz har rankats högt på listan den senaste tiden. Naturligtvis tillsammans med citrus och allmänt sura grejer, vilket jag aldrig tycks ledsna på.