Att trilla över ett orkidémuseum (Estepona, Spanien)

När man har ett ”hemma som är borta” är det lätt att fastna lite i gamla vanor. Vi tar ofta samma väg genom staden och håller oss i ungefär samma stadsdelar. Hösten då jag bodde här nere försökte jag utmana mig själv med att hitta nya vägar, men även då var det ganska begränsat. För några dagar sedan spatserade dock mormor, Daniel och jag längs bakgator rakt in i en del av stan som vi aldrig sett förut. Superfint och himla fräscht. Och den erbjöd saker som vi aldrig ens kunnat gissa oss till på förhand.

Som ett orkidémuseum. Ett jättekomplex mitt bland alla hus. Jag menar, orkidéer – vem hade kunnat gissa? Inte vi åtminstone. Daniel rekade i förväg, och när han sa att de hade AC var vi andra sålda. Till vår stora besvikelse kunde vi dock inte stå kvar i den perfekt kylda receptionen, utan hamnade istället inne i en orkidédjungel med tokhög luftfuktighet. Noll AC där inne, så vi höll på att svettas bort. Fast när vi ändå hamnat där inne (och är så typiskt svenska) fick vi gå runt, peka, oooh:a och låtsas vara djupt intresserade av alla olika blommor när personalen tittade åt vårt håll. Vi hade lätta problem med att hålla masken medan vi traskade runt och himlade åt varandra.

Ja inte är det varje dag som jag hänger på museum fyllda av orkidéer. Det är då ett som är säkert. En ny upplevelse för oss alla tror jag minsann. Och nu vet vi att det finns, till den dagen man vill bli expert på ett nytt område eller sådär. Vem vet när sådant händer.

Genomsvett kom vi ut efter vår tur i djungeln och letade oss genom staden till ett tapashak inne på en sidogata. Jag är stormförtjust i de där plottriga, färgglada, trånga smågatorna som bokstavligen skriker ”utomlands”. De passar inte alls in hemma i Sverige, men ger den där perfekta spanienkänslan.

Jo vi hade en fin (men svettig och otippad) dag när vi skulle på upptäcksfärd genom nya delar av staden. Och ett orkidémuseum. Det hade jag nog aldrig i min vildaste fantasi kunnat gissa att jag skulle detaljsyna.