Att ha en oönskad följeslagare

Efter sisådär 16(!?) veckor fick min bättre hälft nog. Jag åkte ju på en riktig dunderinfluensa sista dagen i Val Thorens (jag inser nu att jag fortfarande inte visat er bilder från den resan, så kan vi inte ha det – bättring!) och hostan från det hänger fortfarande i. Helt galet ja. Det är lite oklart varför, men jag har helt enkelt inte kommit mig för att kolla upp den tidigare. Nu fick dock Daniel nog och körde iväg mig till doktorn.

Hostmedicin. Det var vad jag fick ut och vad doktorn sa skulle göra susen. Två stycken sorter dessutom. Så nu tvingar jag i mig den här kuren plikttroget, tre shottar om dagen, och fräser lika högt varje gång. Smaken drar fram minnen från något tillfälle i min barndom som jag uppenbarligen hade lyckats förtränga mycket effektivt. Något diffust minne lockar i bakhuvudet, och det är inte positivt vill jag lova. Nåja, jag intalar mig att det trots allt bara är frågan om hostmedicin och inget värre – jag borde överleva två veckors dagligt shottande. Och äntligen kanske den här ihärdiga följeslagaren ger med sig. Det vore onekligen trevligt om lilla frö inte behövde spendera alla sina månader i magen med att lyssna på sin mammas hostande.