Att lära känna några nya ansikten

Att vi kan ge Elsa en stor familj är något som jag är tacksam för varje dag. Jag och min gammelmormor stod varandra väldigt nära, och även om det hunnit gå många år sedan hon gick bort så börjar jag fortfarande gråta varje gång hon kommer på tal. Varje. (Ja, nu gråter jag igen här.) När jag under högstadiet skulle skriva ett arbete om en själsfrände så skrev jag faktiskt om henne. Vi hade alltid ett speciellt band och jag kan inte tacka nog för all tid vi faktiskt fick ihop. Det hade jag inte bytt bort mot allt guld i världen. Så nu, nu är jag glad bortom ord att Elsa får möjlighet att verkligen lära känna mina mor- och farföräldrar.

När mormor och morfar var här för att hälsa på mini så höll hon låda en bra stund innan hon slocknade i morfars famn. Det är så himla fint att se vår familj och släkt välkomna Elsa med öppna armar. Mitt hjärta slår några extra volter när jag ser dem pussa på henne och hantera henne med lika mycket kärlek som jag och Daniel försöker göra.

Och för oss föräldrar är det alltid skönt att veta att det finns barnvakter när helst vi skulle önska. Nu är vi inte där riktigt än, men när den dagen kommer så har vi ett meganät av fin familj som backar upp oss och hjälper till. Ja och tills dess har vi som mål att Elsa ska lära känna och bli trygg med alla, för jag vill inget hellre än att de ska vara en självklar del i hennes liv och uppväxt.