Att sakna mer än hjärtat egentligen orkar

 
2015 | 2016

Förra året, när vi var här nere, så gick vi runt i affärerna och drömde oss bort till livet med en lillknodd i familjen. Då var vår minsting fortfarande bara ett älskat frö i magen. Mormor skämde bort oss och lilla frö mer än vi förtjänade, men vi bestämde ändå att vi skulle spara det mest till i år. I år när knoddis fanns på utsidan. I år skulle vi minsann gå loss bland alla toksöta klänningar och sjömansdräkter. I år. Om jag hade vetat då hur livet skulle vända så hade jag insupit varenda sekund på ett helt annat sätt. Men jag visste inte. Det gjorde ingen av oss.

Och nu värderar jag varenda en av de där små sakerna som om det vore min lina till övriga världen. Det som får mig att inte tappa greppet totalt. Jag hade gett vad som helst för att mormor skulle få se Elsa växa i de små pyttekläderna vi köpte för ett år sedan. De som vi med stor omsorg valde bland hyllorna, och som vi sedan förväntansfullt vek om minst tio gånger hemma i lägenheten – bara för att vi inte kunde låta bli att dras till gulligheten. Vad som helst. Jag vet inte om det någonsin blir helt bra igen, förmodligen inte. Det enda som jag vågar låta mig själv hoppas på är att det någon gång blir aningen bättre och enklare att hantera. Att man någon dag kommer till den punkt där blotta tanken och minnet inte längre slår andan ur bröstkorgen. Att saknaden inte längre kommer göra ohanterbart ont. Att sorgen inte bubblar över riktigt varje dag, och att jag på något vis lär mig leva livet utan min bästa vän. Jo, det hoppas jag på.

Men vi är inte där än och vägen dit känns fortfarande oändlig. Så tills dess spar jag de små, värdefulla sakerna som inger en känsla av att hon inte är så långt borta trots allt. De som bara skulle varit början, men som istället blev allt.