Att mysa runt bland gator och torg (Estepona, Spanien)

Varje gång vi är här nere så påminns jag om vilket guldställe detta är. Solkusten. Platsen som jag är mer eller mindre uppvuxen med att semestra vid varje år. Det som känns ”hemma”, trots att man är i ett helt annat land. Det är verkligen en ren lyx att få känna så. Att få ha detta lilla paradis som tillflyktsort.

Det är nästan pinsamt att erkänna hur fruktansvärt dålig jag var på att upptäcka staden när jag faktiskt bodde här nere. Jag vet inte varför jag inte gav mig in på smågatorna oftare, men det blev sällan så. Det är först nu, de senaste åren, som vi blivit bättre på att hitta nya vägar, leta nya guldställen och bryta tidigare vanor. And I’m telling you, det finns SÅ många mysiga bakgator i den här staden. Och torg! Det finns verkligen oändligt med pittoreska små torg, mitt inne i stan.

Att resa med familjen är det bästa. Och nu mer än någonsin värderar jag all den där tillsammanstiden högre än högst. Dessutom är det bra träning för lilltjejen att hänga med fler än bara mamma och pappa om dagarna. Hennes gammelmorfar har drillat henne och nu är hon hyfsat med på noterna när man kör high five. Han går nästan alltid hem och får henne att le. Hennes morfar är hon dock fortfarande aningen skeptisk till (vi har verkligen ingen aning om varför han står på svarta listan, men tydligen fick har en plats där) så där tränar vi mest på att bara hänga utan att gråta. Vissa drog oturslotten helt enkelt.

Men den här staden hörrni. Den är en guldgruva. Jag är så tacksam att ha fått spendera så många sommarveckor här genom åren. Och jag är tacksam att vi nu får uppleva detta som familj. Det är en gåva.