När någon älskad fyller år

Den här veckan är, och har varit, helt fantastisk. Det är inte riktigt klokt. Inte minst för att min älskade bästis fyllde år i tisdags, det är ju som upplagt för att bli toklyckat. Som de goda studenter vi är ägnade vi dagen med redovisningar i skolan. (Ja, ni vet den som ni läste om natten mellan måndag och tisdag, runt sisådär klockan två – den gick bra trots allt, även om vi fick improvisera och ingen hade sovit.)

På kvällen åkte jag ut till födelsedagsbarnet, med ett stopp på vägen för att rensa ICA. Man kan ju liksom inte komma tomhänt till en blivande hem- och konsumentkunskapslärare som dessutom råkar fylla år. Det förstår väl vem som helst!? Så ja, jag tog med mig allt jag orkade bära och fick sedan spendera 15 fina minuter utanför dörren eftersom Jenny tydligen är poppis när det kommer till grattissamtal (=linjen var upptagen när jag skulle ringa och jag hade kanske inte varit helt suverän på att anmäla mig i förväg). Rookie-misstag så det bara skriker om det. Fast det gjorde inget. Väl insläppt var det som alltid fantastiskt. Jenny fick en överraskningsresa av sina andra halva (som förövrigt var i Finland – också hon en duktig student!). Så blommor, en egenkomponerad dikt och ett papper med instruktioner anlände med privat budbärare. Och vi bölade ikapp där i vardagsrummet, det var så fint. Sedan letade vi lappar och packade väskor. Så hemligt. Så spännande.

Och så beställde vi pizza, drack varm choklad med juleskum och tryckte i oss pepparkakor med ost (hur gott är det inte egentligen, crazy!?). Man får alltid tjocka i sig saker när man fyller år. Är man bästis till födelsedagsbarnet gäller samma förmåner. Det är mer eller mindre lag faktiskt. Sedan dansade vi, pratade alldeles för mycket som vanligt och skrattade tills krampen var ett faktum. Det brukar blir så där. Jag skulle egentligen åka hem senast klockan nio. Busy life as a student, ni vet. Jag tror att jag satte mig på spårvagnen en stund efter elva. Ett gott betyg!