Att spendera en helg ute på landet
Promenader i kvällssolen ute på landet, de är alltid vackra. Det är inte ens lite småkyligt länge, trots tunna vårjackor. Jag gillar det skarpt. Och att få mysa med de lurviga familjemedlemmarna är också något som toppar listan. Jag saknar dem fasligt mycket mellan besöken.
Det där med att ta kort på hundar. Lurigt kallas det. Väldigt lurigt. Lilla-brun sitter stolt (på det sätt som bara hon kan) och posar mest hela tiden, medan stora-svart bara vill pussas och bli tokig om man inte är precis intill och kliar honom. Så gruppbilder? Nah, det gick sådär (läs: det var totalt omöjligt) kan vi nog konstatera.
Det känns bra i magen och hjärtat att veta att stadslivet inte kommer vara för alltid. Jag hör ju egentligen hemma bland åkrar, djur och ”landsharmonin”. Det är fint och lugnande att veta att det väntar framöver. Om en inte alltför avlägsen framtid hoppas vi dessutom.
När vi ändå var igång med njutandet passade vi på att avverka en av de årliga milstolparna dessutom – årets första utomhuslunch. Den känslan. Efterrätten i form av en hembakad, snuskigt god kaka kom mormor förbi med. Blir det bättre än så? Nej jag tror inte det va. Och vi bestämde de sista ändringarna inför den preliminära bokningen av resan (över jul och nyår). Nu är vi liksom halvvägs där, nästan.
Söndagspromenixen med familjen gjorde vi vid Silverfallen (där jag förövrigt gjorde min studentfotografering för snart 3 år sedan). Det är så otroligt vackert där borta. Ett besök rekommenderas å det varmaste om ni befinner er i Lerdala-trakterna någon gång. Och bortsett från att Emil, den svarta lurvbollen, höll på att dra omkull mig i halkig lera flertalet gånger var det en fantastisk promenad.
Sedan tog mamma över kopplet och vi hann gå sisådär 75 meter. Framför en grupp med glatt picknickande människor tyckte jag (omedvetet och högst ofrivilligt) att det var hög tid att bjuda på en show. Så på ett mycket graciöst sätt placerade jag baken i en lerpöl. Okej jag erkänner, graciöst är kanske inte ordet som alla åskådare hade valt att använda för att beskriva händelsen. Men hur som helst låg jag där på marken. Medan mamma, som den vänliga själ hon är, försökte tvätta bort värsta leran passade pappa och Daniel på att garva och plocka fram kamerorna. Oklart vad jag tycker om det.
Men som vi säger – slutet gott, allting gott! Jag fick hoppa på tåget hem iklädd mina rosa(!) mjukisbrallor och ett par synnerligen leriga skor. Givetvis hade jag slängt alla andra mjukisar i tvätten och konstaterat att ”det gör inget om jag tar med de rosa, för det är ändå ingen som kommer se mig i dem.” Jahapp. Så mycket för den goda tanken. Det var inte en vacker syn, men vad gör man inte för att få åka hem i torra och rena byxor?