Att ha tonåringar i storstan

I måndags kom min lillasyster och hennes bästis till stan. Efter att de haft en lång shoppingdag åkte Daniel och hämtade dem medan jag bakade och förberedde middagen. Det plingade till och jag fick ett MMS med en bild på två ganska mosiga tjejer och texten ”det är två trötta kämpar på ingång”..

.. Detta beskriver ganska tydligt deras måndagskväll. Sömn. De klev innanför dörren, rusade in till soffan och totalkraschade. Båda två. Efter en stunds vila pallrade de sig ut i köket för att tjuvstarta på godisskålen (förlåt mamma, jag ska hålla bättre koll på dem nästa gång!) samt passade på att norpa varsitt par mjukisbrallor ur min garderob. Vi åt middag och därefter skulle tjejerna ”titta på väääärldens bästa film som man bara måste se” (Legally Blonde – för er som, liksom jag, inte hade koll på det). Sju minuter in i den oerhört grymma filmrullen som ”man bara måste se” låg båda två snarkandes och dreglade på varsin kudde.

Och på tisdagsmorgonen? Då låg de som två små grisar med tovigt hår och var omöjliga att rubba. Ordern som löd ”Hanna, du måste faktiskt väcka oss tidigt imorgon så vi hinner prata massor!” blev inte riktigt lika aktuell längre. Och deras planer på att spendera massor av tid på stan den förmiddagen försvann också. Jag fick ett meddelande från Daniel som sa ”när du är klar i skolan kommer vi förbi och möter upp dig för lunch – jag varnar dock redan nu om att vi kanske blir lite sena då dessa flickor inte är riiiiktigt klara än.. If you know what I mean.”

När de väl hittat fram till mig var det två minst sagt pigga och glada tjejer. Vi handlade baguetter, satte oss på en parkbänk i solen, pratade USA och livet kunde varit betydligt sämre. När vi lämnade av dem vid tåget lät de meddela att detta minsann hade varit bra och att de skulle komma ner fler gånger. Många fler gånger. Inget snack om den saken. Och jag gillar det. Finbesök av denna sort tackar jag då aldrig nej till.