Att bo på hostel (Washington, DC, USA)
Detta boende vi hittat alltså. Det är helt otroligt, och det borde inte ens vara rimligt att hitta ett hostel som detta för den peng vi betalat. Det är så galet fint, lite som ett viktorianskt gammalt slott i mini-format. Och ett sprillans nytt, tokfräscht kök som är fullt utrustat. Men så är det också det mest spännande jag varit med om. Vi anlände igår och alla dörrar var upplåsta. Alla. Och det fanns inte en kotte här. Inga gäster, ingen personal. Ingen. Alla rummen var öppna och det såg ut som om alla gäster flyttat ut samma dag. Allt var superfint, men inget var städat. Vi väntade och väntade och väntade. Ingen kom. Det enda telefonnumret vi har går till huset där vi bor, och mailen fungerar inte. Att få icke-fysisk kontakt med någon var därmed uteslutet.
Tillslut fick vi inse att det kanske inte skulle komma någon alls. Vi hade alltså ett helt hus för oss själva. Det kändes lite som att bryta sig in i någons privata boning, fast ändå inte. Så otroligt märkligt. Mystiken ökar än mer då det visat sig att stället har hundra olika namn – det står olika namn på olika lappar. Och när det gick så långt att vi alla började höra mansröster lite här och där blev det än mer spännande. Ett mörkt, tomt, gammalt, knarrande hus med mansröster i. Röster som sa ”happy happy”. Dårhuset känns inte långt borta nu.
Och lite underhållande är det. När vi bokade så var vi tvungna att ”bestämma oss ganska snabbt då det var fler på kö och snart skulle bli fullbokat”. Här fanns inte en kotte. Ett försäljningsknep, javisst! Men att INGEN annan gäst skulle bo här? Det känns konstigt. Mycket konstigt. Hursomhelst, när det mörknade tog vi saken i egna händer. Vi valde ut ställets finaste rum, bäddade om sängarna och boade in oss. Vi valde att sova två och två, istället för att trängas fyra i ett rum, och vi lever loppan. Ensamma.
Med ficklampan i högsta hugg letade vi oss fram i den mörka källaren. Emma hoppade in och norpade åt sig lakan och handdukar.. Och skrämde resten av oss. Och det märks att vi inte är så kaxiga egentligen. Vi bara spelar. När jag och Jenny på egen hand skulle ta oss ner i källaren och hon av misstag råkade släcka lampan där nere. Eh.. Vi båda skrek högt på ett väldigt feminint och inte alltför coolt sätt. För att uttrycka det fint.
Det var vår långfredag. Och natten var minst lika spännande. Jenny väckte mig strax efter tre för att meddela att någon (oklart vem eller med vilka intentioner) gick i trappan, så där låg vi i sängen och tryckte ihop oss. Fantasin svävade iväg och jag hävdade bestämt att ”den personen kan vänta tills i vaknat”. Så på morgonen gick Jenny ut för att möta denne mystiske person och.. Voilá – där stod en av de andra tjejerna. Hon hade inte kunnat sova och hade därför klampat runt i huset HELA natten. Och precis utanför våra dörrar dessutom. Synnerligen ocoolt att skrämmas sådär!
Så nu är vi här. Vår första dag i staterna, det är snart lunchtid och vi har fortfarande inte sett skymten av någon annan här. Ingen. Och inte hört något. Inte från någon. Det känns som att dessa veckor kommer bli ovanligt spännande. Vi har ett eget hus. Eller ett slott, jag vet inte var det borde klassas som.