Att luncha vid klipporna

Det här är en av många anledningar till att datorer varit bortprioriterade den senaste tiden. Förra veckan var min allra bästa (och visserligen enda) syster på vift i stora staden. När mamma och pappa roade sig i grannlandet hade vi en veckas systerhäng. Jag skulle vilja påstå att detta är själva definitionen av balsam för själen. Och det måste man ta vara på. Så när vi väl fick tid passade vi på att åka ut till klipporna vid Smithska Udden.

Vi dukade upp lunchbaguetter som vi slängt ihop hemma, dricka och godsaker. Och eftersom inte några föräldrar syntes till såg vi inte heller skymten av några regler. Vill man ha vaniljbullar så får man det. Vill man ha wienerbröd så får man det. Vill man ha båda delarna så säger ingen nej. Och vill man dessutom ha några godispåsar till ”extra efterrätt” så är det helt okej. Mitt i veckan, jao. Lagom var ett ord vi försökte undvika. Jag säger inte att vi åt allt. Och jag säger inte att vi inte gjorde det. Jag bara kontaterar att man fick om man ville, och så får ni själva gissa vad som slank ner i våra magar.

Mina två bästa.
Jag är så glad för alla stunder jag får spendera med dem.

Sedan var jag långt ifrån ledig förra veckan. Tur var väl att Daniel var hemma just den veckan, så åtminstone de två kunde hitta på saker. Ni vet, sådana saker som att baka megalass med chokladbollar (på beställning av en liten) och sedan skicka bilder med kommentarer som ”har inte tid att komma förbi med smakprov – vi är upptagna med att äta dem och titta serier!” till mig. Fint. Jag var avis mer än en gång, fast ändå glad för de stunder jag fick vara med. Glad också för att de fungerar så himla bra ihop. Och när jag väl var ledig blev tiden än mer värdefull.

Så, lunchhäng på klipporna. Det värdesatte vi under vår tillsammans-tid.