Att gå på inflyttningsfest i Halloween-anda
I fredags gick vi och lämnade in min klänning som måste sys in en aning inför höstbalen, och i samma område skulle vi på inflyttningsfest senare på kvällen. Daniel frågade om vi skulle ”reka läget lite på förhand”, men jag viftade bort det med motiveringen att jag behövde hinna skriva klart min hemtenta och det var bäst att göra allt i rätt ordning. Så hann vi gå 50 meter innan jag pekade och sa ”de bor ju i ett ljusrosa hus, tydligen – men det kan inte vara här” varpå det två sekunder senare bankade på fönsterrutan och vi såg en frenetiskt vinkande Rasmus i fönstret. Hah! Vad är oddsen för att de skulle bo granne med min sömmerska? I huset preciiiis bredvid.
Hursomhelst. Vi kilade hem till mormor och morfar, jag skrev klart och lämnade in tentan (vilket förövrigt är den sista jag någonsin gör i engelska, såvida allt går som det ska), åt och gjorde oss iordning. Jag har insett att man hinner med så knasigt mycket när man väl måste. Med maskerna på plats gav vi oss iväg – och hittade rätt på första försöket!
Bål, välkomstskål och vissa (oväntade) igenkänningssvårigheter på grund av maskerna. En bra start!
De hade varit seriösa med pyntet inför den där festen alltså. Detaljer, och överallt dessutom.
Hon är en av mina allra största kärlekar här i livet. Hon som varit min bästis sedan vi var två år och tultade fram i blöjor. ♥
Vissa lät sina masker åka av i halvtid. Andra lät sina hänga kvar. Gemensamt var att vi alla hade fasligt trevligt oavsett.
On the dance floor, where all the magic happens. Ungefär så. Och med klassikern Spice Girls i högtalarna, succé!
Känslan av att titta igenom kort och behöva förklara sig. Eventuellt borde jag se det som ett tecken för att hålla mig borta från dansgolv och liknande. Eventuellt. ”Nej jag imiterar inte en kissande hund, jag dansar ser du väl!?” *bläddrar bild* ”Ehh.. jag vickar rumpan.. Okej? Alla gör så. Ibland. Tror jag..” *bläddrar snabbt vidare* ”Alltså.. Nej jag äter inte upp någons hand. Den är bara dåligt placerad.. Och nej jag kräks definitivt INTE! Herregud, ser du inte att jag sjunger?” Som sagt. Ett tecken.
De fantastiska värdarna för hela kalajset. En mycket talangfull dansare (jag menar – titta bara på den tå-sträckningen!), en katt som drar i hår och gnager på människor (jag talar av ofrivilligt inhämtad erfarenhet) samt en beauty. Trion. Jag är så himla glad att de har flyttat hemåt, så de bor närmare oss igen. Äntligen!