Att konfrontera sina demoner och sådant där
Ni anar inte hur mycket självpeppning det krävdes för att jag skulle lägga mig på den där britsen idag. För att se sådär glad och lagom klämkäck ut. För att inte gå runt likblek och kallsvettig hela dagen. Hah! Och jo, jag måste ligga ner för att annars är de rädda att jag ska tuppa av med en spruta i armen. Jag må älska att resa, men den där delen som inkluderar vaccin och sprutor står fasligt långt ner på listan. Det har aldrig någonsin gjort ont (bortsett från de gånger jag svimmat och slagit i något – men det kan man inte gärna beskylla sprutan i sig för) och jag har tagit hur många sprutor som helst i mitt liv, men dra mig baklänges vad obehagligt jag tycker det är. Varje gång.
Numera är jag vid den där punkten att jag lider i tystnad. Handsvettig, kallsvettig och jag får fukta munnen några extra gånger – men jag lider i tystnad. För det mesta. Jag gråter åtminstone inte. Och jag har lite värdighet i kroppen. (Dock är det helt okej att gråta för sprutor om man vill det, det är bara mina principer som säger att jag inte gärna kan storböla för något jag gjort hundra gånger utan att det ens känts tidigare.)
Vi hade världens finaste sjuksköterska som glatt hejade på mig och öste beröm över hur duktig jag var. Som när man är fem år och behöver boostas lite, ungefär så. Eller som när man just har tagit sig igenom ett marathon. Alternativt räddat världen. Ja, ungefär så duktig fick hon mig att framstå. Hon var helt fantastiskt och jag kan ärligt säga att jag aldrig har haft så mysigt och skrattat så mycket i ett behandlingsrum förut. Det mest spännande med hela rubbet? Att jag växte tio storlekar, glömde bort att vara töntigt livrädd och bah ”detta är ju inget, jag kan ta en till spruta med en gång!”
Ja, någon var ju så badass att hon checkade av två sprutor på en gång. Bara sådär. Hennes make gjorde desamma, men fick sedan paxa viloplatsen då han började bli lite yr. ”Ja långa, unga killar brukar faktiskt ha ganska lätt för att svimma – det vill vi då rakt inte idag!”, sa sköteskan medan hon brottade ner honom och hissade upp hans fötter. Jag agerade badass, superstöttande fru som underhöll honom med att visa mina coola plåster. Eh, ja. Sedan var det inte precis allvarligt och han mådde bra efter 5 sekunder, men nog fick han snällt ligga kvar medan vi andra löste sista pappersjobbet.
Ja, det var en så bra och fin upplevelse att jag nästan längtar tills vi ska tillbaka för nästa omgång. Nästan. Och den gången hoppas jag på bamseplåster – som de coola kidsen får.