Att överraskningskalasa för en snart 23-åring

Idag fyller en av mina allra bästa och närmaste vänner år. 23 hela jordsnurr har hon nu existerat (borträknat tiden inne i magen). Vår vackraste Jenny. Min Jenny. Ingen förtjänar det bästa mer än hon, så i helgen gick vi all in för att fira. Vi fixade ett överraskningskalas för henne. Precis sådär som vi vet att hon helst vill ha det.

Hela lägenheten genomgick en smärre party-förvandling: det hängde glitter och girlanger precis överallt, vi fyllde lägenheten med ballonger och partyhattarna plockades fram. Och så hade vi levande ljus, för det gillar hon. Ja det fanns ytterst få saker som vi höll tillbaka på när det gällde piff och pynt.

Vad beträffar maten så gjorde vi det enda Jenny-rätta. Vi slog till på buffé-style. Man får plocka vad liksom hur mycket man vill av många olika saker, det är hennes melodi. Så alla tog med sig minst en varmrätt och en efterrätt, och till det hade vi snittar samt en enorm sallad. Resultatet kan bara beskrivas med ett ord: succé. Fullkomlig succé, och ett optimalt upplägg.

Strax innan Jenny kom korkade Amanda upp flaskorna och fixade (alkoholfria) välkomstdrinkarna.

Och sedan kom hon. Födelsedagsbarnet. 

Vad hon trodde att hon skulle göra? Komma över och äta middag med mig. Vad hon inte hade räknat mer? Att vi skulle bli betydligt fler, att det skulle vara ett ”riktigt kalas” (som hon så fint kallade det) och att hon skulle få tutor i ansiktet så fort hon öppnade dörren. Ibland ändras planer till det bättre, och jag vågar nog påstå att detta var ett sådant fall.

Det spelar ingen roll hur gammal du är; i ett hus fyllt av ballonger, oavsett omständigheter, så blir man som barn på nytt.

Ord kan inte beskriva hur glad den tjejen blir för sådant här, eller hur extremt tacksamt det är att överraska henne. Jag hade kunnat spendera ett helt liv med det, bara för att få se henne sådär glad. Och när hon viftar bort några tårar, snyft-skrattar och säger ”jag har inte haft ett såhär kalasigt kalas sedan jag var kanske.. FEM!? Eller kanske aldrig, när jag tänker efter!” – det är en av de bästa känslorna man kan uppleva. Bara för att jag vet hur lycklig hon är.

Sedan sjöng vi också. Som en paus mellan varmrätterna och efterrätterna. Lagtävling med SingStar, fast det mest blev en härlig allsång av det hela. Vi gastade i kör till olika schlagerlåtar, hittade toner som aldrig tidigare exsisterat och livet var bara sådär förbaskat bra.

Även min bättre hälft fick dra sitt strå till stacken och harkla igång stämbanden. Ingen slapp undan, alla var med.

Det brukar ju sägas att man ska sluta på topp, inte sant? Vi dukade helt enkelt upp alla efterrätter, hällde upp den sista bålen och gick igenom födelsedagsbarnets år. Ni förstår, det är numera tradition. Som en påminnelse om allt som varit fint, och en reflektion över vad man kunde gjort annorlunda. Hon berättade om året som 22-åring, medan vi andra fyllde i (vi har trots allt varit med under en ganska stor del av det), och det kan konstateras att vi alla har synnerligen spännande liv. Det står liksom aldrig stilla, utan händer alltid något nytt – det ena mer otippat och spännande än det andra. Ja och mitt i allt det där började vi bolla idéer och planer inför nästa år. Vårt kommande år.

Ja. Så gick det till den där december-lördagen när vi överraskningskalajsade för vår 23-åring. Vår Jenny.

Och idag är hennes stora dag.