Att få slut på superlativ (Bocas del Toro, Panamá)

Vi satt på en båt som flög fram över vågorna. Både jag och Mikaela kämpade för att suga in allt och gapade mest hela tiden, och så skulle vi försöka beskriva det. Bocas del Toro och alla öar. Omgivningen här. Och så gick det inte. Vi hade inte tillräckligt med ord att sätta på känslan och vår upplevelse. Djuren, färgerna, vattnet, solen, vågorna och ljuden – allt blandas till den perfekta karibiska röran.

Sedan är det inte allt vi gör. Åker båt och gapar menar jag. Nej vi drar iväg på en hel del utflykter också. Det gäller ju att passa på när möjligheten finns så att säga. Vissa saker ägnar vi oss mer åt än andra, men de allra flesta är i någon form kopplade till vatten. Som snorkling till exempel, det ägnar vi ett stort mått tid åt.

Och jag har hunnit upptäcka en hel del under dessa utflykter. Dels alla fascinerande växter och djur under ytan (såklart), och dels att jag är totalt hundraprocentigt värdelös på att hantera simfötter. Fullständig katastrof är jag så fort Kalle Anka-fötterna åker på. Mest för att vattnet är så salt att jag, vare sig jag vill eller ej, flyter upp likt en flaskkork och bara sprattlar på ytan.

Systrar i cyklop är i sanning en fantastisk syn. Vi avfyrar en oerhört intelligent look där skulle jag säga. Medan vissa ser lite stajliga ut i hängmattan, ser andra ut som dränkta skurkar plockade ut Tintin.

Vi startade utflykten med grodor på Isla Solarte, gjorde ett mellanstopp med snorkling och lunch vid Cayo Coral och avslutade med dopp i vågorna vid Red Frog Beach. Jag har varit med om sämre dagar om vi säger så.

Det är aldrig fel med färgsprakande lunchsällskap, som vi brukar säga. Nog för att jag trodde vi var bättre kompisar än vi kanske egentligen var, och mitt finger höll på att stryka med på kuppen (innan jag lärt mig hur vår relation faktiskt såg ut), men ändå. Det var ett vackert sällskap, fingerslukande eller ej. Och mamma var förtjust i honom.

Under avdelningen för ”saker som Hanna hunnit lära sig i samband med snorkling” kan även denna upptäckt läggas till. Ni minns kanske den där oerhört intelligenta looken, ja? Man skulle väl kunna säga att jag levde upp till mitt snorkel-utseende när upptäckten gjordes. Det var inte en briljant upptäckt precis. Jag skulle klättra upp på en brygga och drog benet längs träpinnen som höll upp konstruktionen. Om jag först tittade vad som satt på pinnen? Nope.

Lär av mitt misstag gott folk. Detta är en eldkorall. Titta noga. Det gör så in i *pip pip piiiiiip* ont att upptäcka dem genom att nudda vid dem. Jag har prövat. Och jag prövade med hela benet. Innan jag förstod vad som hänt var jag övertygad om jag skrapat upp hela benet och fått in tre ton salt i det öppna såret. Fast smärtan avtog inte, den ökade.

Så ja. Hela lunchen satt jag med en vinäger-inpackning och låtsades att det var en fancy SPA-behandling. Mormor köpte en drink åt mig som tröst. Och så försökte jag mässa ”det känns som ett rosa fluffigt bomullsmoln, det gör inte ont – det känns som ett rosa fluffigt bomullsmoln, det gör inte ont”. Inget av det fungerade alls kan jag meddela. Vid flertalet tillfällen undrade jag hur mycket smärta det skulle krävas innan benet domnade bort – det låg ständigt på gränsen. Och jag svor på att jag hellre velat att någon haj tagit ett nafs istället för att nudda korallen.

Nu i efterhand är jag nöjd att ingen haj åt upp mitt ben, men där och då kändes det lockande. Hela upplevelsen är inte att rekommendera. Inte alls faktiskt.

Jag lyckades hålla benen tillräckligt stadiga för att vi skulle kunna ta oss vidare till Red Frog Beach. På vägen såg vi kajmaner, och väl framme hade vår guide lyckats leta upp någon frukt som han skar i bitar och lät mig gnugga på benen där jag blivit bränd. Fantastiskt med sådana där djungeltrix alltså. Man borde ha fler sådana i bakfickan.

Och där avslutade vi vår juldags-utflykt. På en dimmig strand med stora vågor och ett brinnande ben.