Att leva i en resebroschyr (Bocas del Toro, Panamá)
Alla firar vi julafton på olika sätt, men de flesta är förmodligen ense om att den bäst spenderas bland nära och kära. Ungefär så tvingade vi oss att resonera när vi var uppe i ottan för att pallra oss iväg med ett inrikesflyg – från Panamá City till Bocas del Toro. Och tidigt var det. Vi fick med en frukostpåse som innehöll bland annat en översötad, odrickbar juice och en torr müslikaka. Ja ni hör ju själva hur lovande dagen såg ut. Det fortsatte sedan på samma spår.
Vi kom fram till flygplatsen (aka ett litet hus) och fick se en familj vägas ihop med sitt bagage. Redan där började vi undra. Och så visste vi inte heller om det var bokat plats för bara 10 av oss, eller alla 11 – det var lite oklart. Bara det i sig kändes aningen jobbigt då alla kommande flighter var fullbokade en vecka framåt. Jo, sedan var tiden för avgång lite oklar också. Det stod 06.30 på våra första biljetter, men så kom det fram att vi skulle med flyget en halvtimme senare istället. Ja, det är inte så värst noga med sådant här. Man får liksom se lite vart man hamnar och när man kommer iväg. Nog om det, tillbaka till flygplatsen nu. Efter att vi alla kommit igenom alla bagage- och säkerhetskontroller hamnade vi i ytterligare en kö. Just då hade vi ingen aning om varför, men senare visade det sig att de helt allvarligt anställt en snubbe för att pricka av alla resenärer från en lista och dirigera ut sittplatser i den lilla väntsalen. Nej, jag skämtar inte. Man kan helt seriöst jobba med sådant här, uppenbarligen. Och det var precis som att uppleva grundskolans klassresor en gång till. Ni vet, sådär när fröken prickar av alla barn och man snällt få stå och vänta i något hörn.
Väl inne på flyget (som förövrigt var ett kvavt, syrefattigt och tokvarmt propellerplan av den mindre modellen) började den mest intressanta delen. Vi fick en genomgång av säkerheten, precis som man brukar få, och mamma som i vanliga fall är flygrädd var extra illnervös. Då, då börjar piloten tala. ”Ursäkta krånglet, men jag måste be er alla att gå av planet igen. Vikten är för obalanserad så vi måste börja sätta tyngre personer längst fram.” Jag har aldrig varit med om något liknanade. Inte piloten heller tydligen. Men där fick vi snopna gå av igen och vänta på att bli inkallade efter hur tjocka vi såg ut. Mamma höll på att börja gråta av rädsla. Ja jag säger då det, vilken jäkla flygning alltså. Men vi överlevde. Och vi landade säkert i Bocas. Så kan man också kicka igång en julafton.
Om morgonen var aningen knagglig så kan vi nog säga att resten av dagen vägde upp det hyfsat bra. Båttaxi ut till våra bungalows, need I say more? Man vet att livet är bra när det är ett rent nöje, nästan som en karusell, att åka taxi. Allt är så vackert här, och det känns faktiskt precis som om vi lever i en resebroschyr för stunden. Precis på pricken så.
Efter att vi hade dumpat alla saker på hotellet åkte vi på uflykt. Vi hyrde en båt (med förare, såklart) och drog iväg. Årets julklapp var helt outstanding. Vi fick se vilda delfiner. Och inte bara se dem på avstånd, utan de bokstavligt talat lekte och surfade i vågorna bakom vår båt. Ett helt gäng delfiner. De närmaste var säkert inte mer än 2-3 meter från båten. Helt galet bra julklapp!
Vi passade även på att snorkla, dricka drinkar och luncha på sjöstjärnestranden, Playa de Estrellas. Det måste nog vara själva grunddefinitionen av den karibiska idyllen. Och på självaste julafton fick vi uppleva det. Det finns verkligen inget mer att önska, ingenting. Den bästa julklappen är detta, att vi får göra och se allt tillsammans.
♥ ♥ ♥
När livet visar en av sina bästa sidor så är det bara att omfamna känslan, suga in precis allt och surfa på lyckovågen. Och det var ungefär vad vi gjorde. Tolka mig rätt, jag fullkomligen älskar de svenska jularna och allt som hör till, men detta kan inte mätas med något annat. Jul eller ej, det är helt magiskt.
Havskrig (den extrema sortens vattenkrig – ifall ni inte hade koll), solhattar och båthäng.
På väg hem från stranden stannade vi mitt ute i vattnet och hoppade från båten. Och eftersom det även råkade vara ett korallrev där ute passade vi även på att snorkla en sväng. Alla var med. Alla tillsammans. Några behövde snorkeltränas mer än andra, men ingen bangade.
Och jag kunde inte låta bli att skratta åt min fantastiska mormor. Hon tog hem alla priser. Dels looken, ingen är sötare än hon i cykop (eller snorklare, som min mamma kallar glasögonen), och dels det faktum att stegen försvann under henne när hon skulle klättra i. Stegen svängde åt ena hållet och mormor plumsade i åt andra. Det såg fantastiskt roligt ut kan jag meddela, så nog tar hon hem alla snorkelpriser alltid.
Allt det där hann vi med på en dag. Så pass väl hann vi med det att vi till och med tryckte in en vilopaus á la bungalowstyle innan middagen. Och att duscha ur saltet ur håret, det hann vi också med. Det sista kan vi kalla jullyx. En julafton kunde varit bra mycket kämpigare än den vi haft.