Att checka in på resans sista (San José, Costa Rica)

Det tog en stund att köra över hela bergspassagen från Arenal till huvudstaden, och det var mer än skönt att få dumpa väskorna och checka in. San José. Vårt sista hotellrum. Vårt sista hotell. Det var (tack och lov) det enda hotellet på resan som ansåg att instoppat duntäcke var en rimlig idé. Vi sov ovanpå täcket den natten.

När min lillasyster delar rum med oss och hon absolut bestämt sig för något. Ja. Som när hon exempelvis bestämt att vi alla ska gå och bada i poolen, och man sedan försöker lirka sig ur det. Jo, då ser det ut sådär. Helt hopplöst. Man blir nerbrottad, fasthållen i det klassiska apgreppet och hon fullkomligen vägrar ge sig innan man lovat att följa med. Och för säkerhets skull ser hon därefter till att packa upp bikinin ur väskan åt en, samt vakta medan man byter om. Så man inte smiter eller sådär. Inne på ett hotellrum. Risken känns ju liksom överhängande, absolut.

Så vi poolbadade. Hoppade och sådär som lillmadame önskade. Om än inte så länge då det var aningen kyligt, minst sagt.

Medan jag och Elise badade låg resten av gänget på torra land. Fixade, trixade, drack costaricansk öl och njöt av sista solen. Vi gjorde dem sällskap ganska snart. Och då passade jag på att samtidigt göra resans mest briljanta val, not. Sällan har jag känt mig så korkad. Under hela resan har vi varit noga med att kleta på solkräm. Ska vi spendera hela dagen i en mörk grotta? Absolut, på med solkräm. Det vräker ner regn ute? Jarå, på med solkräm. Vi har cirka en hel resdag i minibuss? Solkräm! Det är sista dagen på resan och jag ska ”bara ligga lite i solen”? Tror ni att jag tänker på solkräm – tydligen inte. Tror ni att jag var aningen röd efter att ha somnat en sväng där i den sköna solen? Om jag var alltså, om jag var. Huua!

Efter poolhänget promenderade vi förbi närmaste shoppingstället. Mest för att äta lunch, förhoppningarna om resten var inte skyhöga. Och det bästa de hade att erbjuda var en karusell mitt i smeten samt en mataffär. Mataffärer slår aldrig fel.

Man kan anlita mig och Daniel som granpimparproffs kommande år. Langa in en förfrågan via mail bah, så löser vi det.

Så vi gav upp. Istället satsade vi på drinkar på hotellet och fortsatt beundrande av alla deras granar. Lagom finns i sanning inte med i ordboken där. Ja vi har skrattat oss blåa åt alla granar av olika snitt. Plastgranar (såklart), som de piffar så hårt att något grönt inte ens syns. Sneda granar, slättrimmade granar, små granar, stora granar, temafärgade granar, petflaskgranar.. Mycket kan man säga om dem, men julgranskreativitet är inget som saknas varken i Panamá eller Costa Rica. Jag säger då det ja.

Rundade av sista kvällen gjorde vi med middag på Hard Rock Café. Jo det var en upplevelse i sig. Till att börja med var jag sådär lagom öm av solbrännan att jag helst bara velat gråta lite. (Det är helt crazy vad hårt solen tar där borta!) Efter middagen skulle vi betala, det där med springnota är inte riktigt vår grej nämligen. En servitör kilar iväg med ett lass tallrikar och ska fixa betalningen, och det är då vi inser att vi har rabatt (tydligen genom något samarbete med hotellet). Så när servitören kommer för att hämta upp de sista tallrikarna säger morfar snabbt ”vi bor där!” och pekar på hotellet på andra sidan gatan. Ni skulle sett den stackars servitörens frågande min. Han var helt ute ur spelet, helt ute. Först då insåg vi att det inte var samma person, utan två olika servitörer. Ur dennes perspektiv var vi några helt främmande gäster som slumpartat börjat berätta var vi bor (vilket i sig är totalt irrelevant fakta för honom), när hans enda jobb var att hämta tre tallrikar. Ja ni kan ju tro att vi garvade när polletten trillade ner. Uj ja. Och allt löste sig sen. Såklart.

Vi somnade lite för sent den kvällen, då vi hade en överspeedad 16-åring i rummet. Ja egentligen alldeles för sent för att sedan ha alarmet på 03:20. Fy bubblans alltså, men har man morgonflyg så har man.