Att spendera en vit helg på landet

Jag vet inte hur ni brukar tackla snötiden på året, men såhär gör vi i vår familj. Vi spänner för fyrhjulingen, bylsar på oss tjockkläderna, slänger upp tefaten på flaket och åker ut i skogen. Åldersgränser är obefintliga – alla i familjen tycker detta är hysteriskt roligt. Och en del av tjusningen är att det nästan är lika roligt att kolla på när andra åker som det är att åka själv.

Senast vi var ute låg ett tjockt lager vitt puder på marken och det var sådär idylliskt lantvitt mest överallt. Huvuddelen av vägen bestämde Elise att vi skulle åka ihop, inte soloköra. Hon brukar paxa att allt som på något sätt går att göra tillsammans (oavsett hur komplicerat) ska göras just tillsammans. Så vi trängde ihop oss på tefaten, och gav oss iväg. Två åk tog det, sedan insåg hon att hon inte ville sitta längst fram längre. Alla dagens resterande åk var det jag som fick sitta först, och bli totalblind av all snö i ansiktet. Glasögonen var konstant igenmurade. Medan jag ropade ”jag seeeer inget!” ropade Elise ”du måste styra Hanna, du måste styyyra!”. Vårt teamwork alltså. Ja ni kan ju bara tänka er hur många gånger som vi slutade nere i diket.

  Den optimala formen av familjetid ute på landet.
 

När Daniel och Elise åkte ihop var hon så illa tvungen att sitta längst fram. Vid något tillfälle propsade hon prompt på att vi skulle åka tre i rad – givetvis skulle jag då sitta längst fram. Det gick sådär kan vi väl säga, så vi gav upp hyfsat snabbt. Men de andra två fortsatte. 90% av vägen såg de ut som ett enda stort snömoln som for fram, frenetiskt spottandes och fräsandes, medan jag och mamma höll på att kikna av skratt..

.. De resterande 10% såg det ut såhär. Absolut noll koll på läget, men med maximalt yberfokuserade ansiktsuttryck och tjutandes av skratt. Själv höll jag på att kissa på mig av skratt medan jag knäppte bildserie efter bildserie på när de i okontrollerade slalomsvängar och flaxandes for fram innan de till slut välte.

Och så slår det mig hur lyckligt lottad jag är. Att jag har världens finaste familj, att vi är så tajta och att Daniel har en så naturlig plats i den. Att vi alltid har roligt ihop. Att saker aldrig känns konstiga med dem, det bara är. Att det alltid varit så självklart.

Ja, jag vet inte hur ni tacklar snötiden på året, men såhär gör vi hos oss.