Att ha cravings som svänger fort
Cravings är tveklöst en av de mer intressanta delarna med att vara preggo, det måste jag ändå säga. En vecka levde jag mer eller mindre enbart på bacon – det var den enda mat som lockade. I flera veckor har jag missbrukat citroner och lime. Jag som i vanliga fall avskyr blodpudding tycker nu att det luktar helt fantastiskt. Och hela burkar med oliver bara försvinner i ett nafs.
Sedan har vi den där aspekten av att man vips kan bli sugen på något som annars känns absolut vidrigt. Sådant fascinerar mig. Liksom hur fort det kan svänga. Ena sekunden är det kris för att något saknas i kylen, och i andra vill man bara kasta ut rubbet genom fönstret.
Tillåt mig exemplifiera:
Preggo i vecka 4 blir vrålsugen på bullar och ställer sig därför och bakar tredubbel sats. Lagom tills alla bullar var färdiggräddade och preggot skulle få njuta av det bästa som finns (nybakade bullar är svårslaget!) så blir hon sjukt illamående bara av tanken på bullar. Inte en enda slank ner. Dryga häften av påsarna gavs bort, resten fick gömmas i frysen där ingen av misstag skulle råka se dem och bli illamående.
Daniel åt upp alla. Jag fortsatte må illa av blotta tanken. En väl spenderad bullbakardag helt enkelt.
Preggo i vecka 6 blir en kväll akut supermegadupersugen på prinsesstårta, och eftersom hon är gift med världens bästa man så hoppade han på cykeln och trampade iväg till affären. Ja, det fanns ingen tårta alls (mer än fryst – och det dög såklart inte just då) i någon av de tre första affärerna. Väl tillbaka hemma med två tårtbitar – dyra som skam ska tilläggas – så slår illamåendet till och knappt ens en flisa gick att trycka ner. Oerhört tacksamt när någon precis varit och handlat.
Preggo i vecka 7 gräddar världens största lass våfflor för att kunna goffa i sig en kväll. Efter timmar av fix och förberedelser i köket sätter hon sig ner i soffan, lyckas få ner tre våfflor och sedan tar det tvärstopp. Under flera veckor efter det så räckte det med att se en bild (på våfflor, pannkakor, friterade saker eller sötsaker) för att dra fram vågor av illamående. Allt som överhuvudtaget kunde övervägas att stoppa i munnen var frukt, grönsaker och hemlagad mat som genomgående kändes fräsch. En kväll med våfflor (vilket hade varit superlockande på förhand) förstörde all tjusning med onyttig mat samt sötsaker.
Vissa saker undrar jag om jag någonsin kommer bli sugen på igen. Det känns lite som när man var barn och åt för mycket av något för att direkt efteråt bli magsjuk. De sakerna är fortfarande förstörda och går knappt att trycka ner ens med våld. Jag tänker att det kanske blir lite samma sak med detta. Ett liv utan kanelbullar känns dock himla trist, det måste jag medge.