Att återhämta sig

Jag kan inte sluta fascineras över hur fantastisk kroppen är. Först tacklar den nio månaders konstant expanderande, sedan maxpresterar den under en kort stund (det där man säger om att barnafödande är som att springa ett maraton när det kommer till fysisk ansträngning är helt sant) för att sedan återgå till sin normala form på några futtiga dagar. Jag är så förbaskat stolt och tacksam över hur bra min kropp skött allt. Det har varit alltigenom fläckfritt. Och det trots att jag inte gav den några superförutsättningar genom träning precis.

 
3 dagar efter förlossningen | 10 dagar efter förlossningen

Jag hade verkligen världens absolut snällaste graviditet och jag behövde nästan aldrig prioritera bort något för att jag var preggo. Jag blev inte speciellt svullen, jag kräktes inte, jag gick inte upp orimligt mycket i vikt och jag led normalt sett inte av så mycket foglossning. Visst sov jag lite sämre där på slutet, men jag var aldrig ens i närheten av den punkt att jag ville kasta in handduken och ”bara ha ut ungen”. Även när jag satt med regelbundna värkar så var jag helt inställd på att gå över tiden minst en vecka och det kändes ändå helt okej. (En separat förlossningsberättelse kommer poppa upp framöver, såklart!)

Sedan kom Elsa ut. Bara en dag efter beräknad leverans. När det väl drog igång gick det ganska fort, men kroppen höll ändå. Några ministygn behövdes, men det var verkligen ingen fara på taket. Mjölken rann till direkt och amningen fungerade från första stund. (Ja den fungerade så väl att jag hade ont i ryggen första dagarna när brösten förvandlades till meloner och blev sådär in i bängen tunga. Det gick över sen, tack och lov!) Det finns liksom inte en enda punkt där jag hade kunnat önska mer av min kropp. Jag har verkligen kunnat räkna med den genom allt detta året, och den har aldrig svikit mig.

6-7 dagar efter förlossningen kände jag mig återställd. Jag var inte längre öm, mör eller svullen och allt kändes ”som det brukar”. Magen var visserligen mjukare än tidigare och visst kunde man se att det bott någon där inne (ja det kan man fortfarande), men kroppen kändes som sitt vanliga jag. Jag kände mig som mitt vanliga jag (minus hormonerna). Nu vet jag att den fortfarande håller på att läka, det är trots allt ett ganska ordentligt slitage med en hyresgäst där inne, och musklerna har givetvis inte återgått till sina normala positioner än. Jag blir tröttare av långpromenader och är i det stora hela väldigt otränad, men annat hade jag inte räknat med. Det är som det borde vara och det är en process att träna upp styrkan i kroppen igen. Jag hade dock inte alls räknat med att känna mig fullt fungerande och hundra procent smärtfri en vecka efter att ha pushat ut en bebis. Som att ”jajemensan, jag kan springa 5 km utan problem här”. Det var jag lång ifrån beredd på.

Och jag har blivit mer nöjd med min kropp efter allt det här. Jag trivs i mitt skal, även om det är lite stött i kanten. Jo, jag har nog helt enkelt lärt mig att njuta av att ha haft tur. Utseendemässigt är förändringen kanske inte till det positiva (även om Daniel är världens bästa på att boosta mig till tusen och få mig att känna mig vacker), men resten. Jag känner noll press på att se bra ut, men är så himla taggad på att få komma igång (om några veckor – inte än) och bygga upp styrkan igen. Att må bra fysiskt och verkligen börja ta hand om min kropp. Den förtjänar all omtanke och lite till. Som tack.