Att avsluta en vecka i Almedalen | Del 2

Som ni vid detta laget vet så spenderade jag en fantastisk juli-vecka i Almedalen nu i somras. Jag och rebellerna. För att wrap it up, så att säga, kommer här den sista delen. En mycket försenad del. Livet ni vet, ibland kör det ihop sig och blir lite tajt.

Men ja, Almedalen. Första halvan av veckan var ett gäng där. Andra halvan kom ett annat gäng dit. Jag var där nästan hela tiden. Extremt lyxigt faktiskt. Fast samtidigt blir man lite smått mosig och trött, så det var en minst sagt bra känsla när fräscha rebeller hoppade av båten och blåste liv i rebellflaggan igen. Optimalt.

Vi hade det hyfsat bra kan man väl säga. Middagar med fantastiska utsikter. Och även om det var lite kyligt en sväng kan man inte klaga. Kvällssol, vackra omgivningar, varm fisk- och skaldjurssoppa, värmeslingor på uteserveringen och kluckande skratt. Bra grejer! Mycket bra grejer.

Sedan var vi på fester också. Riktigt, jäkla bra fester. Så ja, vi liksom hängde lite med systrarna Kronlöf och sådär. En helt vanlig torsdag, typ. Heh! Inte alls starstruck eller sådär, nej absolut inte! Och dessutom var min bästa vän Jenny där, så någon sorts trippelbonus kan man nog säga att det var. Och sedan var det ju givetvis en massa andra häftiga människor där. Vi mest bara glassade runt och levde loppan till den punkt då vi var så ömma i fötterna att kullerstenspromenaden hem genom stan blev en ren plåga och snudd på oöverkomligt hinder. (Ja, vi tog taxi sista biten.)

Om vi nu ska snacka rebeller på en tvättäkta rebelfie. Coolhetsfaktor ”way too high”.

Och bara att få hänga med den här live-sändande ugglan. Ganska fint. Likaså att få hänga med dess skapare. Jo, för syftet med den är att granska hur otillgänglig Visby egentligen är. Jag menar, man väljer att lägga vår största ”demokrativecka” på den mest otillgängliga plats man kan tänka sig. Ett intressant val, minst sagt. Jo, så lite därför festade vi under ”crip is hip-flaggan”.

Alla dessa middagar. Ja jag säger då det. RAU hade exempelvis fixat in oss en kväll på Surfers. Inget man gör bara sådär, och det är fullbokat flera månader innan. Men den maten alltså. Ni kan inte tro hur mycket vi fick in till vårt bord. Eller hur gott det var. Holy moly.

Dessutom hade vi sådär rysligt trevligt sällskap. En lärarförbundsbästis (som dessutom råkar vara en asball brud), Fridolins fantastiska pressekreterare, bästa Pernilla Glaser och rebelfolk. Är det ens möjligt att toppa en sådan Almedalskväll. I think not.

Två Mathildor (fast en utan H) och kvällen är gjord.
 
 

Sedan kom veckans slut och ingen kan säga annat än att livet var på topp. Och ni vet hur det är när man reser länge, ensam? Man blir uttråkad. Så när batteriet i datorn stendog och boken var utläst började jag rebell-markera saker. Båten fick ett fint minnesmärke, och mina morföräldrars resväska likaså. Väl i hamn kastade jag mig över första bästa glass, satte mig i solen på bryggan, pluggade in musik i lurarna och konstaterade hur innerligt fantastiskt mitt liv är. I väntan på tåget var livet så himla bekymmerslöst. Stegen var fjäderlätta, jag började skratta högt för inget och allt kändes sådär perfekt. Ofta är jag glad och positiv, men de där superperfekta stunderna är ändå inte jättevanliga. Ibland bara det sköljer över mig. Lyckan. Den där hemresan var ett sådant tillfälle.

Under en vecka i Almedalen hann vi samla på oss rebelfies både högt och lågt. Politiker, talare, författare, komiker, skolfolk, icke-skolfolk, chefer, huvudmän.. Ja ni kan ju bara tänka er. Det är minst sagt ganska häftigt att få hänga med alla dessa olika personer. En förmån. Jag fullkomligen älskar när alla boostar skolan, när vi alla fightas för samma sak.

Även Skolverket har uppmärksammat rebels, och deras generaldirektör är mer än positiv till projektet. Så nedrans fint!

Jo. Almedalen. Vilken grej. Vilken enda lång fest.

En av sommarens bästa veckor. Den med rebellerna.