Att avsluta ett kapitel
Att ha djur som förgyller livet kan vara något av det finaste som finns. Att alltid ha sina bästa vänner nära. Att sedan behöva säga hejdå till en bästis är något av det jobbigaste. Jag sa hejdå till mina närmaste för många år sedan nu, något som fortfarande kan hugga till i mig ibland, men jag har ändå haft en fot kvar i hästvärlden eftersom min lillasyster fortsatt med ridningen och det funnits hästar kvar på gården. Även om jag själv inte ridit mycket sedan jag flyttade hemifrån har möjligheten alltid funnits där. En frihet. Nu sjunger vi dock på sista versen och det är dags att avsluta ett kapitel som pågått under en stor del av mitt liv och hela min lillasysters. Kanske bara tillfälligt, men det är ändå ett avslut. Ett tjockt kapitel som upptagit mycket tid och som bjudit på de mest fantastiska stunder man kan ha. Minnen värda att spara i en guldficka längst in i hjärtat.
I helgen satt jag och Elise och skrattade åt roliga hästfilmer medan vi knåpade ihop det som skulle bli en video till försäljningen av pärlan. Igår gjorde jag färdigt den. Några timmar senare fick jag sms från pappa: ”Elise kan inte göra sina läxor nu och det är tydligen ditt fel. Hon sitter och tittar på filmen gång på gång på gång på gång..” Och jag kan göra precis likadant. Fastna i filmer, fastna i minnen. För det finns så otroligt många fina, och helst av allt vill man försöka återuppleva alla.
Den här filmen är en typisk sådan som jag kan fastna i. Det är suddiga bilder, dåligt kvalitet och den har drygt 4 år på nacken – men den får ändå mina ögon att tåras och min kropp att skälva till en aning. Jag minns så väl när jag satt där på golvet i mitt rum och grät tills inga tårar fanns kvar. Mamma och pappa kom in och frågade om jag inte skulle försöka sova lite, men jag satt som besatt och pillade med filmen. ”Jag behöver göra detta nu”, och ingen ifrågasatte att jag var vaken halva natten för att titta bilder och gråta. Han var min bästis. Filur. D-ponnyn som gick från en riktig skogsmulle till att blir en av de mest underhållande hästarna ute på tävlingsbanorna. Det gjorde vi tillsammans. Han som hoppade med en och en halv meters luftmarginal över hindren och han förvandlades till en överladdad gummiboll varje prisutdelning. Ja den ponnyn är lycka rakt igenom.
Hursomhelst. Tillbaka till kapitlet. Nu avslutar vi det och ställer boken på hyllan. Den kommer förmodligen plockas fram och dammas av när tillfälle ges, men tills dess får den stå där och sprida glädje genom fina minnen. Och jag kunde inte vara mer tacksam för den historia som hästarna skapat i våra liv.