Att avsluta februari i toppklass
Nämnde jag att jag fick detta i födelsedagspresent förra året? Ida lyckades tydligen inte flytta hela arrangemanget för Göteborg Horse Show till september (mycket märkligt – hur svårt kan det vara!?), så jag fick vänta några månader på den. Fast oj så värd väntan den var! Det fanns liksom inget som inte toppade. Ni som varit iväg på liknande event vet hur man i normalfallet får välja ett pass med så många roliga grejer som möjligt, men att man nästan alltid måste kompromissa lite. Inte nu. Nej nu var det så vi fick tvinga iväg oss för att köpa lunch, och då sved det för att vi missade en lite del. Det fanns liksom inget som man inte ville sitta bänkad och titta på. Och som pricken över allt kammade svenskarna hem de stora priserna. Alltså, en helt suverän dag.
Ja, som om nu resten inte var nog så firade GP-ponnyn 25 år. Och vad innebar det? Jo att man fick tårta. Gratis tårta! Eftersom Ida är kräsen och inte äter grädde så fick jag två bitar. Dog lite av lycka. Den optimala födelsedagspresenten inkluderade även tårta – det var som att hon hade planerat in allt i detalj.
Men jag har nu greppat varför man så sällan har pass där allt är lika roligt. Min teori är att det är för att man ska få naturliga matpauser. Ja. Nu blev det ju helt kaos när vi ville se allt. Dels sprang vi till lunchen för att inte missa så mycket (och riskerade att ramla i trapporna och bryta nacken på kuppen), blev lite ledsna över den del vi trots våra ansträningar inte hann se och var tvungna att inta lunchen framför gymkhanan. Det sistnämnda låter kanske inte så illa tycker ni? Nej men fråga stolsgrannarna som satt på raden framför oss. Jag tror jag vevat och råkat spotta så mycket hamburgare på de stackarna att de är traumatiserade i minst några år framöver.
Ni förstår, jag blir så väldigt exhalterad och övertaggad av att se gymkhana att det inte är riktigt rimligt. Jag tillhör den där gruppen som tjoar, hoppar upp och ner på stolen och potentiellt skulle kunna förväxlas med fyra normalstora hejarklacker. Och sedan gråter jag lite för att det är så häftigt att se när någon vinner. Hopplös kombo tillsammans med mat vill jag lova. Vi konstaterade att det var något vi hade kunnat tänka oss. Gymkhana. Ja det hade kanske varit värt att flytta till England för att satsa ett tag. Vi smider åtminstone planerna för det, så att man när suget blir för stort har en handlingsplan redo.
Nu trodde ni kanske att vi rundade av vår dag efter showen? Icke. Vi drog oss vidare till restaurang, mötte upp Daniel och åt gott. Och när notan några timmar senare var betald tog vi med våra (lite för stora) godispåsar och drickor, och traskade genom stan till bion. Så avslutade vi vårt februari – med Horse Show, restaurangmiddag och biobesök. Livet har visat sämre sidor.