Att bege sig ner i silvergruvan
Vårt första stopp under vår roadtrip gjorde vi i Sala, vid silvergruvan. Vi alla behövde klämma i oss lite fika och sträcka på benen. Faktum är att den som var minst trött på att åka bil förmodligen var Elsa. Hon sa inte ett pip under hela resan upp. Hursomhelst, tillbaka till Sala. När vi ändå var på plats passade vi på att boka in oss på en tur nere i gruvan. Min mamma fick ta hund- och bebisvakt ovan mark (ja ingen tvingade henne, hon erbjöd sig), för hon hade redan varit nere en gång. Visserligen under ett skolbesök i fyran, men ändå. I ärlighetens namn hade hon nog gärna gått ner hon också, men lät oss andra köra då vi var så pepp. Gulle!
Ser ni för övrigt hur fint väder vi hade? Jag ljuger inte när jag säger att vi prickade in solen perfekt. Innan vi kom fram till Sala hade regnet fullkomligen vräkt ner och åskan dundrat utanför bilrutorna. Så ja, vi hade i alla fall tur med vädret.
Den där oerhört osexiga, men ack så viktiga, huvudbonaden. Jag är inte en sådan som slarvar med hjälm. Aldrig.
Och sedan hade vi vår guidade tur nere i gruvan. Vi körde 60 meters-turen, och det var alldeles lagom. Om ni är i trakterna och inte redan har den där underjordiska upplevelsen i bagaget sedan tidigare så kan jag rekommendera det. Verkligen. Lagom mycket information för att man ska lära sig mängder av nya saker, men samtidigt orka hålla uppe intresset. Och hela känslan där nere. Det där råa, fuktiga och riktigt kalla. Det är något som man aldrig riktigt känner ovan jord. Trots fodrad vinterjacka(!) så var jag ordentligt sval. Och då var vi som sagt inte ens längst ner i gruvan, långt ifrån. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kan ha varit att arbeta i ett sådant klimat. Vår guide sa att det mest underhållande att se var folk som kom i korta klänningar eller shorts när det var 30-gradig sommarvärme ute och laddade inför ”att komma ner och svalka sig i gruvan”. Hur tänker människor, på riktigt!? Längst ner är det alltså strax över nollgradigt (tänk dig en kall novemberdag) och du ska traska runt där i en timme eller mer.. utan ens täckande kläder? Oh well, snacka om att vara up for a surprise.
Sedan har vi ju mörkret. Även det är något extra. När vi fick släcka allt, ja då var det så mörkt att det nästan blev obehagligt (trots att proceduren skedde under högst kontrollerade former). Jag var tvungen att göra handtricket, först på mig själv och sedan på Daniel, bara för att testa. Jag såg inte min egen hand ens när jag nuddade min egen näsa. Inte en enda kontur. Inget. Nada. Mörkt är alltså ingen överdrift, och hade ljuset av någon anledning helt försvunnit hade vi varit körda. Totalt körda. Det var faktiskt lite skönt att komma upp igen och känna kontroll över situationen. Mamma, Elsa och Ella (vår vovvsi) hittade vi i en lada under tak. De hade tagit skydd från värdens skur som dragit förbi (vi hade missat den helt i grottan, och när vi kom upp sken solen igen). Vår miniböna hade tydligen charmat allt och alla medan vi var borta, och det är en sådan lättnad att veta att hon kan vara helt trygg på egen hand med sin mormor. Men Sala hörrni, det var värt ett besök. Inte staden dock (vi kanske missade poängen helt där, inte omöjligt), men gruvan.