Att behöva ändra sina planer
Den här sommaren är en av de mer speciella jag upplevt. Det händer saker ganska exakt precis hela tiden och veckorna passerar i flexibilitetens tecken. Vi pusslar hit och dit och många saker blir bortprioriterade längs vägen. Exempelvis städning, jobb vid datorn och disk. De tråkigare sysslorna helt enkelt. Och många saker ändras fram och tillbaka. Jag hade sett framför mig att vi förra veckan skulle kunna fira Daniels födelsedag med åtminstone en gemensam, rolig middag. Istället jobbade jag kväll och vi fick fira honom en dag tidigt. Det gick såklart egentligen lika bra, men efter en stund sken min 5-åriga sida igenom. Den sida som tycker det är fasligt tråkigt om en födelsedag passerar ofirad.
Så då ändrade jag mig, spenderade fömiddagen med att baka kakor och göra iordning en middagsvariant av tårta (eftersom jag inte skulle hinna laga något på kvällen) samt pusslade för att hinna med ett firande också på rätt dag. En middag under rätt kväll. Ja för det hör till att bli bortskämd, ompysslad och uppmärksammad när man fyller år. På rätt dag. Jo, det är faktiskt viktigt (när man är 5 år, som jag).
Och i början på den här veckan fick jag tänka om helt. Egentligen skulle jag ha jobbat morgonpasset i måndags och varit ledig resten av veckan. Så såg mitt grundschema ut. Sedan önskade en kollega byta pass, vilket vi också gjorde, så jag gick på mitt nya vid tolv för att sedan jobba eftermiddag och kväll. Ja, och det var ju lugnt när jag ändå skulle vara ledig resten. Och precis där, ja där ringer en annan kollega in och det visar sig att hen skadat ryggen varpå hen blir sängliggandes under minst en vecka framåt. Så jag får hoppa in på nattpasset också. 19 arbetstimmar, några säsonger av Grey’s och ett alldeles för stort antal sockerkickar senare låg jag som en klubbad säl och sov bort min tisdag. Japp.
Så mycket för den ledigheten. Och på kvällen gick jag på mitt andra nattpass. Också det fyllde jag med serier, men godiset byttes ut mot frusna bär istället. Kändes mer rimligt. Ja, det var förresten samma basargument som jag använde när jag med stora valpögon bad Daniel att följa med mig ut i regnet för att plocka vinbär. Eh. Vinbär åt mig alltså. Han var inte helnöjd, men stackarn kunde ju inte argumentera emot att ”det är värt besväret om det innebär att jag äter mindre godis och lever längre”. Fultrix ni vet. De får man lära sig i grundkurs 1 – för frun i huset.
Onsdagen kom och första halvan var jag (inte helt otippat) tvungen att sova bort. Det blev några dagar mindre ledigt, men livet kunde varit betydligt värre. För att fira mina två kvarstående hemmadagar denna vecka (eller egentligen för att vi var för lata för att orka diska – shhhh!) tog vi en promenad till en nyrenoverad pizzeria och intog middagen där. Som kompensation för att jag åt bär när jag kunde ätit godis liksom. Och det var fantastiskt skönt att få den där inte-hemma-tiden, där vi bara satt och pratade om allt och inget. Planer och minnen. Varianter av kebab och vulkanutbrott i USA. Allt, helt enkelt. Jag insåg, åter igen, hur glad jag är för den här sommaren – och för livet i allmänhet.