Att berätta sagan om Elsa

Den 19 november, en dag innan beräknad förlossning, vaknade jag och insåg att jag hade ovanligt många sammandragningar. Efter att ha klockat dem – mest för skojs skull – kunde jag konstatera att de kom regelbundet med 2-5 minuters mellanrum. Jag intalade mig dock fortfarande att lilla frö skulle stanna där inne minst en vecka till (trots att jag lagt min officiella gissning på 22 november) och sammandragningarna gjorde inte ett dugg ont, så det tog några timmar innan jag ringde Daniel på jobbet. Han blev såklart tokspeedad, ville ringa sjukhuset bums och frågade hoppfullt om han skulle åka hem, men jag hävdade att det inte behövdes. Att det var onödigt och att jag skulle meddela direkt om det drog igång på riktigt. Och under eftermiddagen lugnade sig sammandragningarna lite (även om de istället kändes aningen mer).

När Daniel väl kom hem från jobbet var sammandragningarna åter igen regelbundna och han kommenterade direkt hur liten och kompakt magen hade blivit. Han frågade om jag hade känt av minis rörelser mycket och jag insåg då att det hade varit ovanligt lugnt de senaste timmarna. Vi ringde förlossningen som bad oss komma in på en snabb kontroll, ”sedan kunde vi åka hem igen”. Så vi åt middag i lugn och ro, packade ner en del av sakerna i bilen (inte något ätbart – vi räknade kallt med att åka hem så snart kontrollerna var klara) och bestämde att vi skulle svänga förbi ICA på hemvägen.

På sjukhuset blev vi uppkopplade på CTG och allt var frid och fröjd tills minis hjärtljud sjönk vid några sammandragningar. Planen hade varit var en snabb kontroll, men istället blev vi kvar för fler CTG-kurvor och två ultraljud gjordes som ytterligare kontroll. De konstaterade att det var en normalstor bebis (runt 3,5 kilo) och Daniel var så fascinerad över att få se hjärtat pumpa med klaffar och allt, det var nästan som att det svävade där inne i minibröstet. Jag var 1-2 cm öppen och läkarna bestämde, trots att allt efter första CTG-kurvan sett fint ut, att vi för säkerhets skull skulle ligga kvar över natten och förmodligen bli igångsatta om partyt inte startat av sig själv innan morgonen.

Eftersom vi hade lämnat kvar allt ätbart och jag hade supercravings på råsaften som stod i kylen fick Daniel åka hem och hämta den fullproppade kylväskan. Under tiden låg jag och fantiserade om allt gott jag skulle ha köpt på ICA. Vi drack lite, tittade på ett halvt serieavsnitt och pratade medan fler kontroller gjordes och tiden tickade. Jag bönade och bad om att få åka hem och vila (allt såg trots allt bra ut), och vid 00:30 gick de äntligen med på att skicka iväg oss – under förutsättning att vi lovade att komma tillbaka för nya kontroller på morgonen. Jag fick så bråttom hem att jag glömde körkort och rubbet kvar på sjukhuset.

Vi sov helt okej under natten. Sammandragningarna höll sig lugna (tack och lov!) och den 20 november vaknade vi ordentligt utvilade. Där på morgonen gick slemproppen (i min värld var det helt orimligt eftersom ”vi skulle gå över tiden massor”, så Daniel fick dubbelkolla för att jag skulle bli helt säker) och vi började prata om det som att mini kanske faktiskt tänkte titta ut snart ändå. Under extrakontrollen på Östra konstaterade läkarna att lilla frö mådde bra, att sammandragningarna fortfarande var regelbundna och räknades som ”kraftiga”, att livmodertappen var mjuk och att jag var 2-3 cm öppen. Vi skickades iväg två timmar för att röra på oss och skulle sedan komma tillbaka, så vi sprang runt mellan hyllorna på ICA medan vi tacklade sammandragningarna och plockade på oss allt vi blev sugna på.

14:45 var vi tillbaka på sjukhuset och låg uppkopplade på CTG igen. Just precis då minskade sammandragningarna i styrka, även om de fortsatte vara regelbundna, och det kändes så himla surt – jag ville ju inte att de skulle tro att jag hittade på allt. De konstaterade att jag var 3 cm öppen och barnmorskan kunde tydligt känna fosterhinnan (tydligen var det som en sprickfärdig vattenballong om man ska tro henne). De gav mig sådana där fruktansvärt osexiga nättrosor och megabindor (eller ja, vuxenblöjor vore väl en mer rättvis term kanske) som Daniel fick hjälpa till att klä på mig, och vi åkte hem. Lagom när vi hunnit sätta oss i bilen ökade sammandragningarna i styrka och började komma med sisådär 1-2 minuters mellanrum.

Hemma tappade jag upp ett varmt bad, tog två Alvedon och passade på att raka benen (med Daniels hjälp, jag nådde inte riktigt runt badbollen till mage). Det blev liksom en liten SPA-stund. Daniel satt med inne i badrummet, och medan jag blåste bubblor under vattnet googlade han på TENS. Vi beställde pizza som vi åt i soffan framför IDOL innan vi gick och la oss, och tanken på att det kanske skulle vara sista kvällen som bara vi två var helt omöjlig att greppa.

Sammandragningarna var så kraftiga att jag omöjligt kunde somna, och tjugo minuter senare tryckte jag i mig nya Alvedon i ett desperat försök att få lite vila. De hjälpte dock inget, och medan sammandragningarna fortsatte tillta i styrka peppade Daniel mig genom varenda en med ”du är så stark”, ”bra kämpat älskling” och ”du fixar det här”. Ingen av oss sov något alls och tillslut fick jag beordra honom sömn för att åtminstone en av oss skulle vara relativt utvilad. Jag ville verkligen vara hemma så länge som möjligt och hoppades in i det sista på den där efterlängtade vilan. Runt 01:30 var sammandragningarna dock fortfarande så kraftiga och täta att det inte gick att sova alls, så jag fick ge upp och väcka Daniel som direkt ringde förlossningen. Jag var så trött och frusen att jag drog på mig första bästa mjukisar jag hittade, lindade in mig i en turkos morgonrock och drog på mig jackan över allt innan jag vaggade ut till bilen. Jag var verkligen ett classy exemplar till preggo där.

Väl inne på sjukhuset fick jag ett blått band runt handleden och jag minns verkligen hur stort just det kändes. Bandet blev som en symbol för och en påminnelse om att det ändå var ”på riktigt” nu. Vid 03:30 låg vi i varsin säng (som vi hade ställt så tätt det bara gick så vi åtminstone skulle kunna hålla handen under natten) och jag hade både morfin och sömntablett i kroppen. Inget av det hjälpte. Daniel sov, medan jag illamående sprang fram och tillbaka till toaletten så tyst jag kunde för att inte väcka honom.

Daniel vaknade 06:45, medan jag kräktes och barnmorskan försökte hålla undan mitt hår. Han hade så himla dåligt samvete över att ha sovit medan jag var vaken, trots att det knappast skulle ha hjälpt någon av oss om han dygnat ihop med mig. I samma vända konstaterade barnmorskan att jag hade etablerade värkar, var 4 cm öppen (samt att livmodertappen var helt borta) och att jag gått in i det mer aktiva värkarbetet. Lustgasen kopplades in på lägsta nivån och jag andades gladeligen in den – allt för att få några värdefulla sekunders vila. Jag var i det skedet så himla trött och hade en helt galen sömnbrist, i kombination med att jag var helt groggy efter morfinet. (Härligt att det var den enda effekten – att jag blev groggy och mådde apa.) Jag hörde mig själv fråga barnmorskan om jag inte kunde få sova lite eller åtminstone vila nu, varpå hon svarade ”nehej, nu ska du föda barn här”, följt av de magiska orden: ”ni lämnar med största sannolikhet inte sjukhuset utan bebis den här gången”.

Därefter blev det tyngre. Värkarna blev lite tuffare, krävde allt fokus och jag somnade mellan dem. Att kommunicera med mig var helt omöjligt. Jag vet att Daniel hjälpte mig och försökte lindra varje värk, men jag ville bara sova och orkade inte ens tänka klart. Smärtan i sig var verkligen fullt hanterbar (sanningen att säga var den så mycket mildare än vad jag väntat mig och vågat drömma om), men sömnbristen var betydligt kämpigare.

08:25 sattes epidural in (mest för att ge mig någon form av vila) och när den kickade igång blev jag som en helt ny människa. Jag kände mig så himla pigg och fräsch (vilket i sanning var en illusion – jag har sett foton och film som Daniel dokumenterat och de visar en heeeelt annan bild). Och strax efter att det börjat verka (och mitt i värkarbetet) ansåg jag tydligen att det var en vettig idé att ringa min pappa och ”uppdatera lite”, så det gjorde jag. Under själva ingreppet höll Daniel på att tuppa av och var tvungen att dra intill en fåtölj till sängen. Han har inte ett superbra pokerface precis, så det var inte alltför lugnande när han höll min hand och kritvit i ansiktet sa ”det här går bra älskling – ingen fara alls! Du är sååå duktig!” Att nålen som skulle in i min ryggrad var enorm var inget jag behövde se för att lista ut om vi säger så. Själv ansåg jag tydligen att narkosläkaren var så duktig att han förtjänade en tumme upp och ett sluddrigt men peppigt ”snyggt jobbat och väl utfört, doktorn!”

Vid 09:15 var jag 7 cm öppen och jag var tvungen att fråga flera gånger om det verkligen stämde då jag tyckte att allt gick så himla fort och smidigt. Det kändes som att vi gick från noll till hundra och hoppade över alla mellansteg. Vattnet gick strax därefter. Barnmorskan frågade om jag ville spara strumporna som blivit helt dränkta och jag hörde mig själv rossla fram ”nej för tusan – kasta dem! Jag tog ändå ett par med hål i!” (Som om jag hade velat spara dem ändå? Nä.)

När klockan närmade sig 10:00 hade kicken från epiduralen avtagit och sömnbristen slog till igen. Barnmorskan bad mig att hoppa över till en pilatesboll istället för att ligga i sängen och jag frågade (likt en envis 5-åring) om jag verkligen måste, följt av ”jag vill bara ligga och vila liiiite.. Kan jag inte bara få sova en stund?” Det fick jag såklart inte. Jag kämpade mig igenom lägesändringen med hjälp från Daniel och tackade sedan barnmorskan för att hon tvingat mig. Det var trots allt värt det sett med facit i hand, hon förtjänade ett tack. Och medan jag vaggade fram och tillbaka på den där bollen strök Daniel mig över håret och masserade mina ben. Han var helt suverän, tills en värk kom och det plötsligt kändes superjobbigt att någon skulle ta i mig alls. Samtidigt visste jag att han ville hjälpa och menade väl, så jag försökte vara så trevlig jag kunde när jag klämde fram ”inte nu” och viftade bort hans händer. Någonstans där kläckte jag även ur mig ”kan man inte bara.. plocka ut ungen!?” i frustration – något jag ångrade sekunden senare och hoppades att barnmorskan skulle säga nej till (vilket hon såklart gjorde).

Vid 12:00 startade krystvärkarna och jag fokuserade allt jag hade på att andas mig igenom dem. Ingen del av min energi lades på att skrika eller gråta, utan andningen upptog allt. Jag blev fruktansvärt irriterad på barnmorskan som tryckte tillbaka minis huvud och höll emot (trots att det var vad jag egentligen önskade), men var så oändligt tacksam för hennes tydliga instruktioner. Vi alla hade ett sådant fantastiskt grymt teamwork i rummet – barnmorskorna, Daniel, jag och lilla frö.

Och vid 12:26 var hon ute.

3450 gram och 49,5 cm av renaste kärlek. Hon grät lite precis när hon tittat ut, sedan gnydde hon bara. Hon lät så lite att jag till och med behövde fråga om allt var som det borde, vilket det såklart var. Hon var det mest perfekta vi någonsin sett och både jag och Daniel bölade. Tårarna rann och vi hörde oss själva säga ”hon är sååååååååå fiiiiiiiin!” minst hundra gånger under de där första minuterna. Daniel klippte navelsträngen, även om jag först trodde att barnmorskan tänkte göra det och därför utbrast (alldeles för högt) ”pappa vill klippa! PAPPA VILL KLIPPA!” Allt var sådär magiskt på ett sätt som ord aldrig kan beskriva fullt ut.

Hon låg under en filt på mitt bröst medan jag lyckogrät och blev sydd där jag fått en pytteliten bristning. Jag andades lustgas när det sved till och Daniel höll stöd om mini medan han kontrollerade mig och nervöst sa ”ta inte så mycket att du svimmar!” Och när bebis-kontrollen skulle göras fick Daniel hålla henne för första gången. Stolt som en tupp och med den där alldeles speciella blicken plockade han försiktigt upp henne i sin famn. Jag skulle kunna betala dyrt för att få uppleva den stunden en gång till.

Saften man fick (som tidigare, under CTG-kontrollerna, varit riktigt äcklig) smakade rysligt gott, och den varma chokladen (av högst tvivelaktig kvalitet) på fikabrickan var bland det godaste jag druckit. Allt smakade som en bit av himmelriket efter att mini var ute. Vi åt medan vi tittade på henne, vårt lilla underverk med punkarfrippa som låg inpackad i en blå filt. Vår lilla bundle of joy. Vår Elsa. Dagen då vår lilla fågelunge kom till jorden och vi blev hennes mamma och pappa. 21 november 2015. Ja vilken dag alltså.