Att bestiga Skuleberget med bebis och hund
Eftersom vi ändå befann oss vid Höga Kusten bestämde vi att Skuleberget skulle bli ett av resans stopp. Verkligen sträcka på benen och låta kroppen arbeta lite, det kan aldrig vara fel efter många mil i bil. Vi bestämde oss ganska snabbt för att ta den längre vägen upp, den på 3,5 km, för att minska lutningen när vi hade hund och bebis i släptåg. Jag kan ju säga att det på sina ställen var hyfsat brant ändå och i värmen blev vi lagom svettiga hela bunten. Halvvägs upp började vi använda glassen i toppstugan som målbild för att peppa oss själva.
Världens bästa! Och han, som idag passerar ett kvarts sekel och firar med att bära vår jollrande 10-kilosskatt uppför ett berg. Familjens hjälte för dagen. Ja de flesta dagar för att vara ärlig, men lite extra idag. Jag är så tacksam att få uppleva livets alla äventyr med den här familjen.
Hej och vink från världens högsta kustlinje – 286 meter över havet.
Jag och mini delade på en smoothie-glass. Den fick ett klart godkänt.
Alltså, besvikelsen när det fanns yberfå glassorter att välja på i toppstugan. Hua! Men de vi hittade fick alla smaka på – stora som små, tvåbenta liksom fyrbenta. Alla ska ha glass när man kämpat sig upp för ett berg. Det är inte förhandlingsbart.
Och utsikten. Den var belöning i sig vill jag lova. Så vackert att man nästan får ont i ögonen. Sedan hade vi ju tur med vädret. Det var varmt på vägen upp, men väl där kunde vi knappast klaga. Solsken gör nästan alla platser lite vackrare.
Sedan skulle vi ner. Det är här man kan börja undra hur resonemanget löd. Vi konstaterade att 3,5 km upp var ganska brant på sina ställen, det nämnde jag tidigare. Då är det ju mycket intressant att på vägen ner välja den slinga som är 600 m lång. Hur brant tror ni den var? Yeah.
Hyfsat brant ja. På sina ställen var det snudd på att kunna kallas vägg. Och ser ni hur lågt kedjorna sitter? Det är definitivt inte anpassat för att ta sig nedåt, utan uppåt. Men hey, vi körde på. Med bebis OCH hund. Och de skötte sig så förbaskat bra hela vägen, trots att lilla lurv var aningen nervös och inte alls uppskattade gallertrappor där hon hade fri sikt rakt ner.
Efter många om och men kom vi ner. Vi alla var småskakis i benen (inte minst av ansträngning) och jag var SÅ tacksam att Daniel tog bärselen med Elsa hela vägen. Inte ett ord som klagomål även om det var tungt för honom. Han var dessutom de stabilaste av oss, trots sned viktfördelning. Alla överlevde och vi var ett glatt men trött gäng som hoppade in i bilarna och körde vidare. Mamma tog Daniels förarplats en bit (så hans skulle få vila upp benen en aning efter klättringen), så vi fick en tjejbil helt för oss själva. Det är kvalitetstid det också.