Att bläddra igenom det tyngsta året hittills

Detta inlägg har tagit tid att få ihop. Inte för att det är ambitiöst eller storslaget på något vis (faktum är att det nog är den minst tidskrävande årsresumé jag någonsin knåpat ihop på bloggen), men för att 2016 var ett riktigt jobbigt år. Det är rysligt tungt att titta tillbaka på, och jag har behövt x antal gråtpauser i skrivandet. Vissa delar av året var fantastiska, som det att få uppleva livet som föräldrar till jordens finaste unge, men så fanns det annat som la sig som ett mörkt täcke över precis allt. Alla upplevelser, ja allt blev helt enkelt färgat av sorgen som vi gick (och fortfarande går) igenom.

När jag satt och skrev förra årets resumé så minns jag hur jag svävade på moln. Jag vet att jag där och då sa till Daniel ”fram tills nu har åren bara blivit bättre och bättre. Hur fantastiskt det än varit så har nästa år alltid bjudit på ännu mer, blivit ännu bättre, gjort mig ännu mer lycklig. Nu har vi allt, verkligen allt. Jag saknar inget i hela världen. Hur ska det någonsin kunna bli bättre än detta? Det är en deprimerande tanke, men nu är vi på toppen och på något vis känns det som att det egentligen bara kan bli sämre. Man kan inte få mer än allt, det går inte.” Jag får nästan ont i magen av att tänka på det. Allt vände så fort och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana att vi skulle behöva tackla ett så tungt 2016. För mig har det varit ett trauma som jag fortfarande har långt ifrån bearbetat klart. Ibland slår det andan ur bröstkorgen, och ibland får jag tvinga mig själv att varva ner och dämpa paniken i kroppen.

Jag har insett att det är såhär livet kommer vara nu. Jag kommer aldrig mer uppleva ”mitt livs bästa år”, för de har redan varit. Då när jag hade allt och inte saknade något. Verkligen inget. Jag hade allt det där som inga pengar i världen kan köpa och som aldrig kan ersättas av något annat. 2016 var året när marken försvann under mina fötter. Och 2017 kommer ha ett mörker det också, men jag hoppas och ber för att det nya året blir bättre än sin föregångare. Att alla våra nära och kära behåller hälsan. Att vi får uppleva stunder av genuin lycka igen. Det önskar jag mig allra mest. Inget annat behövs.

Men okej. Ett djupt andetag. Here we go. En tillbakablick på mitt 2016.

 .

I början av året levde vi fortfarande i vår babybubbla. Daniel hade långledigt över jul och vi spenderade nästan all tid tillsammans med familjen ute på landet. Vi pulsade snö, grillade i skogen, kvällsgosade framför öppen brasa och åt ostbrickor. Och så maxnjöt vi av att pussa på vår lilla skatt och fascinerades över hur snabbt hon utvecklades. Mitt i allt lyckades vi även hinna klämma in några kompisträffar, och mini fick träffa sin ena gudmor för första gången, samt ett firande av våra 5 år som förlovade (nåja, numera är vi ju gifta men ändå). Vi hade även ett möte med prästen inför Elsas dop.

 .

Årets andra månad var en hemmamysmånad där vi mest försökte hitta någon sorts vardag med jobb, bebisgos och matlagning. Jo, och en hel del besök från familj och vänner. Det blir ju lätt så när en ny familjemedlem tagit plats. Vi började även gå i föräldragrupp och hänga med andra, nyblivna päron. Och så planerade vi för fullt inför minis dop, där jag gick helt bananas och var aningen för ambitiös. I februari valde jag även att dela med mig av vår förlossningsberättelse.

 .

Mars är.. ja, det är en jobbig månad för mig att titta tillbaka på. Det var den sista månaden då allt var bra i mitt liv. I hela min familjs liv. Och det var en helt magisk månad. Vår lillskorpa nacktränade för fullt, testade olika frukter, tog sovmorgon mer eller mindre varje dag och var så förbaskat nöjd med livet (en följd av att vi håll oss till mjölkfri kost). Vi spenderade massor av tid ute på landet i samband med påsken och Elsas dopdag, och boostade familjebatterierna för fullt. Jag, Daniel, min mormor och min bästa vän ägnade dagarna innan dopet med att baka, vika pompoms och skratta – det var ungefär världen bästa festprepp! Dopdagen i sig var helt magisk och jag kan börja gråta bara av att tänka på all kärlek som fanns där. Det blev verkligen perfekt och mer än vi kunnat önska. Vi våffelbrunchade med min lillasyster (blir fortfarande varm i hjärtat när jag tänker på hur hon satt och letade våffel- och sconesrecept utan mjölk – för min och Elsas skull), firade min pappas födelsedag, hälsade på min mammas jobb (hej stolt mormor!), lunchade med mina fantastiska morföräldrar och bokade in vår första utlandsresa med bebis. Och så jag handmjölkade som en tok (första och sista gången!) för att kunna smita iväg på en bebisfri stund ihop med mamma, pappa och mormor. Vi bänkade oss framför Star for Life, och jag och mamma vrålade med liiiite för högt i vissa sånger. Det var en himla bra kväll. Det var en sådan där månad när livet kände alldeles komplett, finare än någonsin. Allt såg bara ljust ut och absolut inget kunde sänka oss.

 .

I april välkomnade vi helvetet. Vårt helvete. Vi försökte hålla igång babysimmet på helgerna för att ha någon sorts rutin, men allt var bara ångest, chock och en klump i magen. Dagarna gick alldeles för långsamt, och samtidigt på tok för fort. Varje dag bestod av samtal och nya besked, och varje kväll grät jag mig till sömns. Det är tydligen så livet blir när någon närstående blir allvarligt sjuk. För att inte tala om när de försvinner och man själv står kvar, ensam. I april förlorade jag, alldeles för tidigt, en av mina absoluta favoritmänniskor och bästa vänner till cancern. Jag tvingades möta en ny, mörkare värld. En värld som inte längre innehöll min mormor. Och det krossade mig, totalt. Jag befann mig konstant i det där avgrundsdjupa hålet av sorg, och kan uppriktigt säga att jag tror Elsa var enda anledningen till att jag fortsatte andas. Hon behövde sin mamma, det var allt jag kunde förmå mig att leva för.

 .

Maj var, som ni kanske förstår, bara en tjock dimma. Min fantastiska vän, som sjöng både vid vårt bröllop och vid Elsas dop, åkte upp för att sjunga på begravningen och jag ville mest bara slita ut mitt eget hjärta. Det var en väldigt vacker, men obeskrivligt tung dag att ta sig igenom. Vi la om allt fokus till ”här och nu”, och försökte ändå glädjas åt att vår minsta pärla passerade halvåret. Firade dagen gjorde vi med babysim och dyk i vattnet. Jag hoppade även på skolan en snabbis och prickade av en kurs i min utbildning, och så blev jag firad på min allra första mors dag.

 .

Vi fortsatte leva i nuet och försökte hitta sådana där små och flyktiga, men ack så värdefulla, ljusglimtar i tillvaron. Jag tentade av min kurs, vi middagsdejtade vid vattnet och tittade på solnedgångar. Jag försökte komma igång lite med träningen (well, det dog ut ganska snabbt om vi ska vara ärliga), vi firade Elsas bästis 6-månadersdag, Daniel gick på långledigt och vi reste ner till Spanien. Om jag säger att det var en känsloladdad resa så överdriver jag definitivt inte, men den var viktig för oss alla och vi fick vara tillsammans med storfamiljen. Det var enormt värdefullt. Och så hann vi fira min farmor och farfars guldbröllop, vilket minsann inte är så pjåkigt. Vi delade även med oss av förlossningen i videoformat, och det har varit helt fantastiskt vilken fin respons som trillat in efter det. Hjärta på det alltså! ♥

 .

I juli hann vi klämma in en hel del saker. Vi njöt av spanska värmen innan vi reste hem, packade om väskorna och drog iväg på roadtrip norrut. Jämtland bjöd både på finväder och rusk, och vi fick en kombination av äventyr, upplevelser och ännu mer familjetid. För mig var (och är) det så himla viktigt att få vara nära ”mina människor”, så att vi fick megamånga semesterveckor tillsammans var otroligt värdefullt. Och när vi var iväg passade även min bättre hälft på att passera 25-årsstrecket. Ett kvarts sekel alltså, det är inte illa. Väl tillbaka på hemmaplan hann vi med både träffar med vänner, kvällsgrillningar och bebislek.

 .

Augusti bjöd på lite egentid för mamman i familjen, och jag passade på att kapa av mitt (lite för fågelboliknande) svall. Vi var på kontroller hos BVC och var så vanligt malligare än malligast över vår unge och hennes utveckling. Utöver det kickade vi igång en ny omgång babysim, njöt av sista sommarledigheten tillsammans, spenderade en helg (tillsammans med storfamiljen) på en ö i Blekinge och jag började plugga. Utöver det vinkade vi även av en av våra bästa vänner som flyttade upp till huvudstaden, och det var ganska deppigt. (Meeeen å andra sidan gick hon och blev ihop med en annan bästa vän till oss, så jag antar att vi får se helheten och vara glad för den där flytten ändå.) Jo, och så hann vi såklart fira ännu ett år som herr och fru Edholm.

 .

Min födelsedagsmånad. Och mormors födelsedagsmånad. Det kommer nog alltid göra lika ont. De senaste åren har vi haft gemensamma firanden med familjen. Jag behöver nog inte säga att det var tungt att inte ens kunna ringa och säga grattis? Vidrig känsla. men utöver det (och att hela familjen låg klubbad i sjukdom en vecka eller två) var det en okej månad. Så okej som något kan bli nu. Jag försöker ändå intala mig själv det. Vi hann fotografera oss hos fina Moments by Louise, umgås med vänner, babysimma massor, pricka av studier och se Elsa börja kämpa med att ta sig fram på två ben. Vi hann även skärgårdsluncha med min morfar och mamma, och vi tog verkligen tillvara på den sista sommarvärmen.

 .

Oktober innebar bloggtorka deluxe. Jag var så låg (tack och hej, långsam sorgebearbetning var det här ja!) och det sista jag behövde var att slösa med min energi. Allt som gick att prioritera bort fick falla bort. Bloggen var en sådan sak. Jag skriver bara för att jag tycker det är roligt, och när det försvann fanns absolut ingen anledning för mig att pressa mig. Men utöver det sprang jag på en del möten gällande framtiden för mina studier (jag vill göra vissa ändringar och universitetet är inte helt med på mina noter.. än!). Daniel åkte till Gotland för en konferenshelg och min lillasyster flyttade in som sällskap. Världens bästa sällskap. Vi träffade vänner, åkte till Stockholm över en helg och jag fick en ”bara Hanna-kväll” där vi överraskningsfirade en vän.

 .

Årets näst sista månad har aldrig varit en favorit hos mig, men sedan det blev ”Elsas månad” så har den stigit kraftigt på listan. Vi var på en första kontroll hos tandläkaren, spenderade minis födelsedag med vaccination på BVC och hade inte mindre än två kalas för pärlan. Så tacksam över alla fina människor hon växer upp omringad av. Samma helg som vi firade Elsa firade vi även en av mina bättre vänner som nu platsar i kategorin 30+, ganska fräsigt! Och så bjussade november på ett stort släktkalas (snudd på alla på min pappa lyckas pricka in stora födelsedagar samma år).

 .

December var en riktig bergochdalbana för oss, och vi gick från oväntade (men ack så välkomna toppar) till de djupaste av dalar. Vi julbakade som vanligt hos min farmor och farfar, fotograferade mini hos Memories by Julia gick på flertalet fester, bjöds på sen Thanksgiving-middag hos vänner och hade mängder av playdates. Någonstans mitt i allt bestämde vi oss även för att börja leta nytt boende i Göteborg, något som tidigare inte alls varit ett alternativ men som nu känns helt rätt. Dessutom såg vi Johan Glas senaste show och lämnade bort Elsa till första riktiga barnvakten (farmor och farfar). Och Daniel gick på ännu en långledighet. Vi firade en minst sagt konstig jul där viktiga pusselbitar saknades, men vi fick åtminstone vara tillsammans med våra nära och kära. Det är ju egentligen allt som julen handlar om. Jag ljuger dock om jag säger att jag inte hade en stor klump i magen och mestadels ångest inför detta årets firande. Inte ens i närheten av den där bubbliga förväntan som jag brukar känna, men det var väl bara väntat. Det nya året firade vi in med fantastiska vänner och god mat. Medan de små låg och sov i varsina rum stod vi och blickade ut över stans kanske bästa fyrverkeriutsikt. Så tacksam att ha dem som grannar, och så tacksam att få lämna 2016 bakom oss.

♣ ♣ ♣

Hejdå 2016. Och välkommen 2017. Låt oss bli vänner, du och jag.