Att bli oändligt bortskämd

Jag har knappast gjort någon hemlighet av att jag har universums finaste vänner. Det är ett fastslaget faktum baserat på fullständigt objektiva undersökningar. Världens finaste som sagt. Och jag vet inte hur, men ibland toppar de till och med sig själva. Förra helgen när jag åkte till Skövde hade jag fredagen inbokad för tjejkväll hemma hos Ida. Ni vet. Äta god mat, dricka vin och prata halva natten med en film rullandes i bakgrunden. Så det gjorde vi, och Ida hade ordnat allt. Precis allt. Jag bokstavligen åkte till Skövde, blev upphämtad på stationen och hackade lite sallad, medan Ida serverade dryck-under-matlagningsprocessen i glas med rosa-pimpade kanter.

Efter en liten tändväskeincident som snabbt räddades upp intog vi en löjligt smarrig middag. Och nej, jag hade inte ens behövt tänka ut mat – även det hade Ida ordnat. Förstår ni nivån av bortskämdhet? Jo, så vi åt fondue med hemmagjord bearnaisesås samt en ost- och äpplesallad och drack vin. Jag hade varit med om sämre kvällar om vi säger så.

Och när vi var sådär proppmätta så vi rullade fram dukade Ida upp popcorn, godis och efterrätt på soffbordet. Allt jag behövde göra var att prata och vara glad, cirka den lättaste uppgift jag någonsin haft. Där satt vi sedan bra många timmar och pratade om allt mellan himmel och jord. Mest om killar och skidåkning dock, men ändå allt.

När jag vaknade dagen därpå kom vi till den punkten där jag var way beyond bortskämd. Ida serverade frukost på sängen. Och inte vilken frukost som helst heller, utan nygräddade amerikanska pannkakor, bacon, juice av den sort som smakar färskpressad och varm choklad med marshmallows. Nej, jag skojar inte. Precis så fina vänner har jag. Och precis så bortskämd blir jag mellan varven – det om något är lite galet faktiskt.