Att bli välsignad och hänförd (Vatikanen)

Vi och en herrans massa andra människor samlades framför Peterskyrkan för att lyssna på påvens söndagstal.

Ja, där uppe stod han och talade till folkmassan nedanför. Påven i egen hög person. Det var lite som jag tänker mig att det är på en konsert med musik som man aldrig riktigt förstått sig på. Hela talet var på italienska and let’s face it, min spanska är inte tillräckligt bra för att kunna förstå religiösa passager på italienska. Och mitt i allt började hela publiken mässa ord i takt med påven. Ja och när han rörde så mycket som en hand brast alla (oss två exkluderade) ut i tjoande, vinkande och viftande med sjalar och dylikt. Som sagt, lite som en konstert där du slutar med att bara försöka haka på och göra som alla andra – trots att du kan varken texten eller melodin. Och någon gång ska man väl få uppleva sådant också tänker jag.

Nämnde jag att vi inte var ensamma? Eh, jao. Men nyvälsignade av påven lyckades vi trixa oss ut från centrum. 

Vi hade för en gångs skull insett våra begränsningar, och att ta sig an Peterskyrkan samt kupolen utan energi i kroppen hade varit ett högst oklokt beslut. Ett hett tips är helt klart att leta upp vettiga lunchställen på internet först, så man sedan har några alternativ att välja på men ändå slipper leta när det väl är dags. Vi var oerhört tacksamma för att vi redan hade en plan, annars hade det tagit oss evigheter att hitta något.

Dagens första miss var att jag tog på mig ett par normallånga (definitivt inte vrålkorta) shorts och glömde lägga ner extraplagg i väskan. Det resulterade sedan i att vi inte blev insläppta första gången vi köat hela vägen fram till kyrkan. Istället fick vi gå ut, köpa en sjal av bredare modell och sedan köa en gång till. Jag behöver nog inte påpeka att vi var synnerligen glada att vi hade den där lunchen i magen så energinivån inte var för låg?

Ni vet den där kupolen som syns på alla bilder? Yes, den var det första vi tog oss upp i. Lite lagom kaxiga stod vi och resonerade kring att köpa ”hissbiljett” eller knata alla trappsteg upp. Givetvis kom vi fram till att vi inte är några mesar, utan att vi skulle satsa på trapporna. Genomsvettiga kom vi upp en stund senare, gjorde high five och lagom stolta konstaterade vi att 240 trappsteg trots allt var en hel del. Tillräckligt för att behöva hämta andan.

Vi gick runt och kände på väggarna, fascinerades över hur mycket arbete som ligger bakom ett sådant verk och beundrade det vackra. För tro mig, när man är så trött och svettig som vi var har man verkligen inget emot att bara titta och beundra. Sedan slog den till med full kraft. Insikten om vi hade fler trappor att knata för att komma högst upp. Och i det läget kan man knappast strunta i sista delen – vi hade trots allt kommit en bra bit redan. Vi tog rygg på några nunnor och började klättra. Efter hundra trappsteg började folk mumla, och efter ytterligare hundra steg började folk skratta nervöst och ångestfyllt konstatera att det ”inte kan vara långt kvar nu” samt att det ”börjar kännas lite klaostrofobiskt här inne”. Trapporna blev allt smalare, och där en slutade tog en annan vid. Väggarna började lufta och pressade oss till att huka oss genom en allt mer smalnande gång som ringlade sig uppåt. Sista delen var en brant och rakt uppåtgående trappa, inte ens en meter i bredd och med enbart ett lodrätt hängande snöre att ta stöd i. Femhundrafemtioen trappsteg senare var vi uppe och ute där vinden blåser och man ser hur långt som helst.

Så varma. Så svettiga. Så glada.
Petersplatsen sett med nya ögon och genom nya perspektiv. Det är svårt att inte bli imponerad.
För att nämna saker som imponerar. Kyrkan under kupolen. Alltså, ja.

Peterskyrkan är så stor att det är svårt att greppa ens formen på den. Det finns gömmor, källargångar och extra rum att försvinna in i. Omöjligt att hitta någon om man väl kommit bort från varandra. Och så himla mäktigt! Jag skulle förövrigt säga att ”mäktigt” förmodligen är ett av de ord som använts flitigast under resan, med konkurrens från ”häftigt” och ”jag älskar dig”.

Jag är verkligen inte troende. Ibland önskar jag att jag var det, men sanningen att säga är det så långt ifrån mig som man kan komma. Trots det har jag insett att vackra, mäktiga kyrkor är en av mina svaga punkter. Jag blir så himla lugn av dem, älskar stämningen (tystnaden från vardagssorlet tror jag framförallt att jag värdesätter) och jag skulle utan problem kunna sitta i timmatal och bara titta. Jag vet inte riktigt varför jag njuter så av det, men njuter det gör jag. Ni kan ju förstå lyckan då vi precis var på väg ut och de just i samma sekund påbörjar en gudstjänst – med sång. Ni vet sådan där vacker körsång (som mest får mig att tänka på änglar)? Och akustiken i kyrkor gör musiken lite magisk på något vis. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, så jag hoppas helt enkelt att ni själva upplevt det. Ja, slutpoängen är att vi blev kvar en stund till där inne.

Den där sjalen var värd sina pengar. Att missa något av allt det vackra på grund av ”korta shorts” hade känts fruktansvärt surt. Och vakterna mest skrattade åt mig när de såg oss komma travandes tillbaka med en hobbyfixad kjol. De nickade gillande, flinade brett och lät meddela att ”nu såg det strålande ut och det var med nöje som de släppte in oss”. Jag kunde inte låta bli att skratta och flina tillbaka (trots att vi tvingats dubbelköa).

I sanning en mäktig plats, den där.
Änglaborgen (Castel Sant’Angelo) var en av de få ställen som vi valde att bara se från utsidan, trots dess historia.
Pantheon kunde vi däremot inte låta bli att spana på från insidan också.

Innan vi åkte till Italien höll jag tummarna för regn en dag så jag fick se just denna byggnad med ”duschfunktion”. Ja det hoppades jag nog på in i det sista, men till noll nytta då inte en endaste droppe föll. Från början var hålet i taket den enda öppningen och ljuskällan som fanns i byggnaden, så nog hade det varit fint att få se regn eller snö falla in där. Nåja, sol är inte så pjåkigt det heller och vi kan inte klaga.

Viktor Emanuel-monumentet, uppfört till ära av den kung som enade Italien 1861. Han själv ligger begraven i Pantheon men hans minnesbyggnad står en bra bit därifrån, på en plats vi ständigt passerar under våra dagliga strapatser. Och det är inte en liten diskret minnesbyggnad de slagit upp mitt i stan, det ska gudarna veta. Tur att den är pampig och fin att se på!

När vi gick där, på väg hemåt, hamnade vi mitt i ett gatuframträdande där folk som samlats och munkar jammade loss till musiken. Barn och vuxna, gamla och unga. Alla tillsammans och alla hakade på. Ganska fint ändå att slippa stressen och kunna stanna upp stunder som dessa. Att kunna sitta ute i kvällsvärmen och njuta av människorna och musiken. Att bara vara.

En bra dag och bra kväll, spenderad i två olika länder.