Att blicka tillbaka fem år

Jag vaknade på morgonen och insåg att jag helt hade tappat rösten. Alltså, helt borta. Puts väck. Ibland kom den fram som en svag svag viskning, men oftast inte alls. Just en fin start på födelsedagshelgen, den som jag hade planerat spendera i Göteborg. Just då var göteborgstid den mest värdefulla jag visste, för det var sådana dagar jag kunde umgås med Daniel och vara sådär upp över öronen kärlekslullig. Ja, men nu var jag istället sjuk. Eller åtminstone röstlös.

Så klampade han in, min pojkvän, och meddelade att jag skulle göra mig iordning. ”Fast inget smink eller sådär, bara duscha och klä på dig”. Och för vad hade jag ingen aning, så mycket berättade han inte. Jag försökte trots brist på röst, tro mig, men svaret förblev ”en överraskning – fråga inte så mycket nu!”. Det var instruktionerna, och lite senare hoppade vi på bussen in till stan. Tydligen skulle jag få min present en dag tidigt.

Vad det var? En fotografering på The Studio.

Min mamma och lillasyster mötte upp oss i Nordstan med en väska kläder och smycken. Och medan de drog vidare för att shoppa så slog jag och Daniel oss ner i väntrummet. Jag fick mitt piff, trix och fix innan vi fick återgå till väntandet. Medan vi satt där, i ett rum fullt av andra fotoklara människor, så kom personalen in med ett stort silverfat fyllt av jordgubbar, vindruvor och choklad – till mig. Bara mig. En blinkning och sedan lämnade de oss igen. Tydligen hade min luriga pojkvän smugit dit och lämnat av ett lass saker redan dagen innan. Romantikpoängen bara rasslade in vill jag lova.

Ja, det var en tokrolig dag det där. Jag var extremt frustrerad över hur värdelöst det gick att kommunicera med fotografen, och gav upp när jag insåg att bara kroppsspråk fungerade, men det var extremt roligt. Jag blev så himla bortskämd.

25 september 2010, en dag innan jag fyllde 18 år och passerade myndighetsgränsen. Då hade jag ett synnerligen monotont fotoansikte och en pojkvän som älskade att överraska mig så fort tillfälle gavs. Fem år senare har jag ett precis lika monotont (och ganska oförändrat) fotoansikte och en make som fortfarande älskar att överraska.

Imorgon fyller jag tjugotre och det kunde inte ha känts bättre. Livet.