Att blicka tillbaka sex månader

Av olika anledningar har jag inte kommit mig för att på riktigt ta tag i den där dopdagen som vi upplevde för ett halvår sedan. Kanske mest för att det var en så himla fin dag, och strax därefter vändes hela våra liv uppochner och förvandlades till ett rent helvete. Elsas dopdag blev då inte bara ”en väldigt fin dag”, utan också en symbol för den sista perfekta dagen i mitt liv. Det var sista gången jag hade allt. Alla våra nära och kära var där (nåja, nästan alla) och vi var bara rakt igenom lyckliga. Tacksamma för precis allt. Solen sken, våren hade kommit och livet var bara vackert. Jag har inte mäktat med att se tillbaka på den dagen. Jag gör det nog fortfarande inte riktigt. Men så är det sex månader sedan idag och jag tänker att någonstans måste jag börja.

Så låt oss titta tillbaka på en magisk och helt fantastisk lördag i mars. Den 19 mars 2016, för att vara mer specifik.

Elsas dop var verkligen smockat med musik. Både jag och Daniel älskar musik under ceremonier och tycker det är så så vackert, så vi hade megaproblem att välja ut låtarna och psalmerna. Det kändes viktigt att det var sånger som verkligen betyder något för oss, så vi valde med hjärtat. Som öppning av dopet sjöng vår fantastiska vän Amanda ”You’ll be in my heart” (den korta versionen bör väl tilläggas), fast vi hade ändrat om lite i texten så den skulle matcha vår familj. Och så hade vi två psalmer, ”Tryggare kan ingen vara” samt ”Du vet väl om att du är värdefull”. Det kändes som om jag grät konstant under den ceremonin, allt var så fint, men kanske lite extra när alla våra älskade sjöng den sista psalmen. För är det något vi vill ge Elsa så är det just det, känslan av och vetskapen om att hon är värdefull och älskad. Att hon är viktig och att ingen annan är som hon.

Alla Elsas gudföräldrar (hon har tre) läste något i kyrkan, och hela stunden kändes så personlig. Vi hade bjudit relativt många gäster, och just det där ”personliga och nära” var något som vi på förhand pratade mycket om hur vi skulle få till. Vi ville ha alla där, men samtidigt ville vi att det skulle kännas litet och mysigt. Att det skulle vara varmt och kärleksfullt. Och det blev SÅ mycket bättre än vi någonsin vågat hoppas. Mini har de finaste av de fina som gudföräldrar och jag blir alldeles varm i hjärtat bara av tanken – så mycket kärlek för den trion alltså. Jenny sparkade av sig skorna mitt under dopet och höll världens, alltså verkligen världens, finaste tal till Elsa. Jag kanske låter er glimta på det någon gång om jag blir tillräckligt sentimental. Kanske. Om ni har tur.

Och den här trion. Linnéa och Petronella sjöng även i samband med vårt bröllop för några år sedan, och ord kan inte beskriva hur tacksam jag är över att ha dem. Verkligen. Vilka stjärnor de är, och vilka hjärtan de har! De hade på riktigt egenkompat en version av ”En värld full av liv” som de sjöng – i kör. Förstår ni hur fint!? Och förstår ni hur evigt megaledsen jag är över att vi glömde filmkameran avstängd inne i sakristian? Att detta bara kommer leva i minnet, och att Elsa själv inte kommer minnas? Fy! Bara den tanken kan få mig att gråta en skvätt alltså.

Huvudpersonen själv höll sig nästan oförskämt lugn genom hela dopet. Kanske fann hon bara hela kalaset ganska rogivande. Kanske var det de trygga famnarnas förtjänst. Förmodligen det sistnämnda. Jag minns fortfarande hur vi skrattade åt min farfars beundrande kommentarer om att ”den där Hannes alltså, han är minsann en riktig naturbegåvning när det kommer till att hålla barn!”. Imponerande stadig var han dessutom, med tanke på att mini in vägde så mini precis.

Okej, en gång. En gång lackade Elsa ur. Hon grät under de där sju sekunderna som vattnet skvättes på hennes huvud. Och vem kan klandra henne? Jag uppskattar inte heller när folk förstör min frippa framför en fullsatt publik. Missnöjet gick dock över så snart prällen torkade bort vattnet, och mini körde sitt klassiska glädjetjut istället. Ja, att vara långsint har aldrig varit hennes grej om vi säger så.

Den här bilden har jag haft extra roligt åt. Det tog mig på riktigt elva försök att tända det där nedrans ljuset. Elva, yes. Och efter dopet, när vi skulle packa med oss allt så fattade jag inte att foten satt fast i ljuset. Istället sa jag åt Elsas gudfar att ”ta i hårdare och använda musklerna” när han försökte dra upp det, vilket resulterade i att vi nu har en fot (med en ljusstump i) och ett avbrutet dopljus. Oh well. Vi har åtminstone bild på de få minuterna när det fortfarande levde, lyckligt ovetandes om ödet som väntade.

Glädjen, kärleken och tacksamheten. Det är verkligen sant att det är människorna som finns i våra liv som gör oss rika på riktigt. Och jag kunde inte önskat ge Elsa några bättre förebilder i livet. Att dessutom få dela stunden i kyrkan med den guldtrion vid vår sida var bara en hemskt fin bonus.

Som avslutning sjöng Linnéa ”Kärleksvisan”. Alltså älskade, älskade Linnéa. Jag bölade som en tok och snörvlade om möjligt ännu högre än jag gjorde vid vårt bröllop. Det var så otroligt vackert. Ja hela dopet var vackert. Ja må vara partisk som attan, men det var en hemskt hemskt fin stund. Flera av våra gäster kom faktiskt fram i efterhand och sa att det var ”lite som att vara på konsert – man vill bara sitta kvar och höra mer, mer, mer”. Och precis så var det. Perfekt på alla sätt (vi hade till och med den finaste präst vi kunnat tänka oss) och det var bara kärlek rakt igenom.

Och hur vacker är inte klänningen som Elsa döptes i? Den har hängt med på min sida i många år nu, och både minis morfar, moster och jag är döpta i samma. Jag fullkomligen älskar den. Och Elsa tyckte den var helt okej – den hade ju trots allt spets som man kunde tugga på så det uppfyller hennes krav-kvot.

Foto: Johannes Jansson
♥ ♥ ♥