Att blir rörd och att få nya motton (Washington, DC, USA)

Vår första regniga dag i staterna. Ja, vad gör man? Väder är svårt, för att inte säga omöjligt, att styra över och den där ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” är en klen tröst när allt man har att tillgå är en resväska innehållandes en bråkdel av de plagg hemmagarderoben innehåller. Men inget, och då trodde vi verkligen inget, kunde slå ner vårt optimistiska humör. Vi traskade förbi några memorials och U-street, varpå vi sedan svängde förbi Ford Theatre där Lincoln blev skjuten. Ni skulle se det berg(!) av böcker som skrivits om den presidenten. Vi stod länge och diskuterade hur världen hade sett ut om södern hade vunnit inbördeskriget. En galen tanke.

Sedan gick vi på museum. The Holocaust Memorial Museum. Ett av de bästa (en högst subjektiv åsikt) men också det som fått mig att gråta mest. Och som jag grät. Det är omöjligt att inte beröras av de berättelser som andra har valt att dela. De om hopp, förtvivlan, smärta, sorg och bitterhet. Ändå finns så mycket glädje. Jag blir så otroligt berörd varje gång, och den där klumpen i magen hänger med en lång stund efteråt. Väldigt lång.

Och med den där lätt nedslagna känslan som bakgrund bestämde vi oss snabbt för att en utekväll i blöta kläder och med klump i magen inte var en bra idé. Istället åkte vi hem för att ha ”date night”. Det bestämdes en dress code för kvällen. En synnerligen strikt sådan, om man frågar Jenny. Inget smink och mjukisar. Om man fuskade (som om det någonsin skulle hända) var straffet att man fick sova på luftmadrass istället för i sängen.

På vägen hem passerade vi affären för att köpa snacks till vårt kvällsmys. Jag hade redan tre chipspåsar när Jenny kom bärandes på ytterligare tre: ”vi behöver faktiskt så många.” Det var tydligen inte diskuterbart. Och sedan köpte vi godis till det. Hemma bäddade vi soffan med sjuttioelva filtar och kröp ner för att titta Game of Thrones. Och just där, i soffan bland chipspåsar och godis myntades ett av resans två stora motton: ”lagom är för mesar”.