Att checka av reselistan

Detta. Detta kan vara bland de mest intressanta påhitt jag kan tänka mig. ”Hey vänta, ska du mellanlanda på en amerikansk flygplats? Great! Då vill vi att du betalar in för att få fylla i de här frågorna om vad dina föräldrar jobbar med och ifall du tänkt begå något brott här borta.. eh.. på.. eh, flygplatsen. Ja, så gör vi!” Det första som slår mig är hur naivt godtrogna människorna som konsturerat formuläret är. Ingen kan väl på allvar tro att en person som faktiskt planerar genomföra ett terroristdåd skulle kryssa JA i rutan? Jag kan för mitt liv inte förstå vad de förväntar sig få ut av det hela, mer än just pengarna. Jag har mycket svårt att se situationen framför mig, där de på flygplatsen kommer fram och bah: ”Tjenare! Jag ser här på lappen att du fyllt i att du tänkt engagera dig i lite spionage under semestern, stämmer det?” varpå personen i fråga bekräftar med ett ”jajemensan, det stämmer fint. Planen är att sätta dit presidenten faktiskt – jag hoppas inte vi har ett problem med det?”

Och det som kanske fascinerar mig allra mest är att formuläret måste fyllas i för alla, spädbarn inkluderat. Som att deras yrketsstatus, drogmissbruk eller brottsregister hade varit en uppriktigt relevant fråga? Ja, det är i sanning ett intressant påhitt. Detta ”visum som inte är ett visum”. Amerika, landet som aldrig slutar förundra.

Nåväl. Gula vaccinationskortet är stämplat och nedpackat, alla sprutor är tagna, passens giltighet är trippelcheckade, fakturorna är inbetalda och biljetterna är kirrade. Väskan står sedan några dagar halvpackad och saknar bara sådant som används dagligen. Allt är på plats. Det är nära. Vi är redo. En jul i Costa Rica och Panamá, det känns inte så pjåkigt faktiskt.