Att checka kurvorna

BVC-besöken och kontrollerna av Elsas utveckling är någon som jag älskat från dag ett. Och i veckan var det dags igen. Jag tycker verkligen det är supermysigt att få komma dit och se hur mycket vår lilla fågelunge växer även i siffror på pappret. Och växer, det gör hon minsann. Så det knakar. Älskade lilla fjun som nu måttar hela 71 cm lång.

Hon är alltid SÅ duktig och har aldrig gnällt under någon av mätningarna.

Jo, och så har vi spräckt 10-kilosgränsen nu. Heja! Jag kan knappt minnas hur liten hon var som nykläckt. HÄR är inlägget från när vi skrev in oss på BVC, då när mini var 3-4 dagar gammal. På riktigt så himla pluttig. Är det där ens min lilla sparv? Vad hände där? Jag kan bli alldeles sentimental när jag ser henne sådär liten, mammas älskade.

Vi lämnar nästan alltid BVC med en bra magkänsla. Tidigare hade vi världens mest fantastiska barnmorska (vi alla ÄLSKAR henne verkligen – även mini), men så trasslade en sjukskrivning till det hela så nu har vi fått knyta nya band med en annan kvinna. Förra gången kändes det inte alls hundra och jag gick därifrån ganska nedstämd, men efter vårt 8-månadersbesök nu i veckan känns det bra igen. Det var förmodligen bara en tillfällig svacka för den här gången klickade vi, och magkänslan var på rätt bana igen. Det kändes roligt att vara där och jag kom på mig själv med att bli lite besviken över att nästa kontroll bokades in så långt bort i tid (om 2 månader). Ett gott tecken.

Även pappan i familjen mötte upp oss och hängde med inne på BVC. Han tycker det är lika roligt som jag och försöker alltid flexa ut från jobbet för att hinna dit i tid. Det har han gjort sedan Elsa låg i magen, och han har nog bara missat 2-3 tillfällen totalt. Jag och mini klagar knappast, vi älskar att ha det som en familjegrej. Och så är det ju såklart hemskt mysigt att promenera hem från BVC tillsammans, alla tre. Njuta av vädret (vi har faktiskt nästan alltid haft tur med vädret, nu när jag tänker på det), prata och sedan unna oss en långkväll ihop.