Att doppa tårna i det blå

Eftersom vi har cirka världens finaste väder här uppe (de där prognoserna om regn hela veckan kan verkligen slänga sig i väggen) bestämde sig pappa, mamma och jag för att åka till sjön. Farmor och farfar pysslade med annat, och Daniel tog bebisvakten när Elsa sov. Och jag klagade knappast. Det är så sällan bara vi tre kommer iväg på något alls, så även det lilla känns lyxigt nog. Nu var den visserligen bara mig hunkiga pappa som kastade sig i och doppade hela kroppen.

Mamma nöjde sig med att dingla benen från bryggan, och jag körde det klassiska fegplasket i vattenbrynet. Men det var skönt det också, så det ska icke underskattas. Och trots vågorna så var vattnet märkligt nog ganska varmt idag.

Den här intensivt blåa färgen kombinerat med solstrålar som glittrar över vattenytan är så vackert att det nästan gör ont i ögonen. I stunder som dessa slår det mig med full kraft vilken enorm tur jag har haft, jag är som är född i detta helt fantastiska land. Jag som alltid haft lyckan att få känna mig fri. Det är ingen självklarhet, det är en gåva.