Att dra på sig festblåsan och de höga svarta

Eller festblåsa skulle jag kanske inte kalla det. Men klänning åtminstone, ribban för klädsel har så att säga fått sänkas en aning detta året. Och klackarna hängde med hela första timmen, sedan byttes de ut mot oh så festliga joggingdojor. Som sagt, nivån ligger lite lägre i år än vad den brukar.

Nåja, fest blev det ändå. 100-årsfest för att vara ännu mer specifik. Daniels moster och hennes man passerade båda 50-strecket i år, så ett gemensamt kalajs blev deras lösning. Festen dukades upp i ett potatislager (som för övrigt hade fantastiskt bra akustik) och maten bestod av ett hopplock av vad folk tog med sig. Ja det var inte helt slumpat då övergripande instruktioner i stil med ”pajer för 15 personer” eller ”tårta att mätta 30 dessert-magar” hade delats ut, men ändå en liten överraskning att se hur alla tolkat sina uppgifter och vad som kom att dukas upp på borden i slutänden. En smidig lösning om man inte vill ha presenter utan istället en större fest där alla kan bidra med sitt strå till stacken. Och bra blev det.

Vi sjöng sånger (både rätt och fel), åt fantastisk mat, hurrade för Daniels kusin (tillika festparets äldsta son) som fyllde 25 år samma dag, pratade med släkten och lyssnade på tal av olika modeller. Inte så pjåkigt en lördagskväll i augusti minsann.

När maten dukats av och borden stod tomma bjöds det upp till dans. Ja, med live-band på scen dessutom, vilket inte är alls dumt. Vädret levererade på topp hela festen ut (trots att prognoserna tidigare sett lite svajiga ut) och humöret hängde i. När vi sedan rundade av kvällen var jag helt slutkörd och det fanns knappt en centimeter på min kropp som inte ömmade eller skrek efter sömn. Jag har fortfarande inte vant mig vid att kroppen inte riktigt orkar med lika mycket nu längre och att det är några extra kilo att snurra runt med på dansgolvet. Fast det var trevligt så länge det varade. Och nu prickar vi av också det från årets lista – en 100-årsfest i ett potatislager ute på landet.