Att få känna de första magiska buffarna

Lyckan över att vårt lilla frö äntligen börjat göra sig påmind genom buffar är total. Sista dagen i vecka 19 vaknade jag och drog mig lite på morgonen. Och då. Två små buffar. Så små att jag knappt visste om jag hade känt rätt eller om det bara varit inbillning. Jag ropade på Daniel, men innan han hunnit rusa in i rummet och kasta sig över magen för att få känna var det helt stilla igen. Men de två första buffarna. Vilken översvallande glädje!

Fyra dagar senare, efter vi firat in EM-guldet i fotboll fick vår böna in lite feeling och började langa fotbollskickar hejvilt. I säkert en timme höll det på att kickas runt där inne, och till slut väckte jag Daniel för att se om han kanske kunde känna något. Det var en minst sagt glad pappa som flinade stort medan han pratade med bebis som svarade med både en, två och fem sparkar. Den natten kunde även jag trycka lätt på magen, och direkt få en buff tillbaka som svar. Hur fantastiskt är inte det? Bara 20 veckor gammal och vi kan redan föra någon form av kommunikation.

Dagen efter var mini betydligt mer aktiv än vanligt, och jag kunde till och med känna hur hen vände sig där inne. Så galet häftigt. Och som jag längtat efter detta. Sedan dess känner jag dessutom av bebis nästan varje dag och det är en av de solklart bästa känslor jag vet. Varje morgon och kväll spenderar jag och magen en stund med att snacka och buffa lite. Daniel är avis för att jag känner allt mycket tydligare än honom, men kickarna lär snart bli starkare så tids nog får även han vara med i matchen. Men just nu är det mest jag och bönan. Vår grej.

De första buffarna är äntligen här, och jag älskar livet som preggo mer och mer för varje dag. Det är verkligen en otroligt häftig resa att få göra.