Att få sig en omgång baby shower

Ni minns att jag blev superfirad av mina vänner och att de sedan överraskade med ”en middag som inte alls var en middag”? Eller ja, en middag blev det. Bara inte alls på ett sätt som jag hade väntat mig. Jag fick ju ett paket med lite prinsesspiff, en slips och en ”secret location ticket” som skulle överlämnas till en chaufför. Och iväg for vi.

När vi sedan åkt dit jag inte ens hade en gnutta till uppfattning om var vi befann oss ledde de mig, med fortsatt förbundna ögon, upp för en trappa och in i ett hus. Så långt var jag med. Av med ögonbindeln och där stod ett helt gäng fantastiska vänner. Ni kan ju tro att det blev lite mycket för mina hormoner att hantera utan att ögonen blev alldeles blaskiga.

De dukade upp mat och grejer, och jag mest sög in det faktum att vi har såhär fina människor runt oss. Allt som kunde trassla för dem hade verkligen gjort det, men trots kaoset och nödlösningar så hade de lyckats hålla det hemligt. Som de själva konstaterade: ”det är fasen värt en medalj bara det”, med tanke på hur extremt effektivt jag lyckas snoka reda på allt som luktar överraskning. Och att så många alls lyckades dyka upp (efter hela den trasselvevan) gör mig alldeles varm i hjärtat. Herrejösses så fina de är.

Bebis (ja, Benfrid – det vet jag inte om jag sagt att arbetsnamnet är?) fick så himla mycket fint och blev så bortskämd. Det låg till och med egenstickade saker bland paketen. Kan ni tänka er!? Så väldigt mycket tanke och engagemang bakom det.

  En salig mix av bilder, men det mesta är haffat från Annas kamera.

Vi gissade storlek på magen, måttade upp band och jämförde. Alla överskattade storleken på magen och klippte för långa band. Sedan skulle jag ge det ett försök. Jag fick erbjudande om att använda någon av tjejerna att provmäta på ”så som de hade gjort”, men hävdade självsäkert att ”det blir mer rättvist om jag bara få använda ögonmåttet – jag känner trots allt min mage bäst”. Det är tur att uppskattningsförmåga av magomfång sällan är ett krav för överlevnad kan vi snabbt konstatera. Jag var längst ifrån och saknade säkert 2,5-3 dm för att ens nå runt magen. Så mycket för snacket om att jag ”känner min mage bäst”.

Tävlingar, lite pyssel, gottigheter att äta och gissningar om när bebis faktiskt tittar ut. Och så fick vi en film. Eller ja, lillgrodan fick en film till när hen blir äldre. Hälsningar från familj, släkt och vänner – helt fantastiskt ihopklippt. Jag tokgarvade och storbölade om vartannat. De hade ordnat allt så himla fint, hela kvällen. Trots megatrassel och stök.

♥

Tänk att vår böna kommer ha dessa människor i sitt liv. Få saker värmer ett preggohjärta mer än det.