Att fira en ett år äldre svärfar (och några till)

September är verkligen födelsedagsmånaden. The one. Utan att överdriva ens en gnutta vågar jag påstå att nästan dubbelt så många vänner, släktingar och bekanta fyller år i september jämfört med andra månader under året. Jag själv inräknad i den skaran. Det är nästan så vi, åtminstone hos oss, borde införa nya termer. ”Det årliga septemberslitaget” (på stämbanden, efter all skönsång och sådär) och ”tårtfrossa” (som då innebär tårtätning cirka 30 dagar i sträck) är mina främsta förslag.

Hur som helst, september. Detta är oftast en ”resa runt överallt-månad” för oss, men vi är ganska nöjda med det. Exempelvis var vi hos svärföräldrarna förra helgen. Exakt två veckor innan min egen födelsedag fyller svärfar år. Yes, det är han där uppe med smajlet. Och även om vi förlorat en familjemedlem till USA i år måste jag säga att det blev himla bra. Vi körde på dresscoden ”man bör göra som Hanna och ha på sig myskläder”, hade vinprovning och lagade en himla smarrig middag. Jao. Ni hör själva? Upplägget är som gjort för succé.

Och i vanlig ordning kan vi inte se vettiga ut på kort, definitivt inte på samma kort. (Såvida man inte fuskar och tar 800 kopior.)

Jag sa väl att jag satte standarden? Rosa mjukisbrallor hela helgen. Det blir inte mycket fulare än så, men ack vad nöjd jag var. Så där traskade vi runt i hemmakläder och stövlar, genom skog och över åkrar. Och lyckan över att få andas lantluft var nästan överväldigande. Ibland hinner jag inte inse hur mycket jag saknar den där friska luften, och det är då det sedan slår mig med full kraft. Jag hör definitivt inte hemma i stan någon längre tid. Det är helt enkelt inte min grej.