Att fira familjens linköpingsstudent
I lördags packade vi in hela familjen i bilen och rullade till Linköping för att fira Daniels kusin. Hon är så himla bra, men ibland börjar jag undra. Som nu senast, när vi egentligen firade henne en dag försent. ”Det gör inget för igår hade jag ändå helst skippat festerna, jag ville mest bara lägga mig i soffan och slötitta film efter en så lång vecka!” Ja men alltså. Vilken annan student väljer chipspåsen och soffan fram megafesten? (Jag själv borde inte säga något egentligen, jag som skulle välja hemmakväll framför fest 99 av 100 gånger. Fast studenten, det är ett undantag.) Nåja, jag gillar henne trots hennes obefintliga partyglöd.
Och Hanna. Min mini-kopia, fast hon nu vuxit om mig på längden. Hon är min ständiga följeslagare på alla former av släkttillställningar, och numera kan hon även titulera sig som mattjuv (efter att ha tömt min tallrik – den busen!). Oh well, där är jag åtminstone alltid välkommen och det är ett fint plus.
Paret som utan tvekan var snyggast på årets studentbal. Jag tvingade dem att visa filmen därifrån (de har ju en så jäkla häftig dansuppvisning i samband med balen i Linköping), och blev inte besviken. Inte det minsta.
Där satt vi ute i kvällsolen, skrattandes och huttrandes. Det sista rådde vi dock bot på ganska snabbt, genom att hämta ett berg av filtar och packa in oss likt vårrullar i mega size. Himla trevligt om jag får säga det själv.
Jag gillar det där gänget fruktansvärt mycket alltså. De rockar vilken dag som helst.
Och jag gillar den där mannen oootroligt mycket. Han rockar min värld, varje dag.
Resten av kvällen minglade vi, pratade med släktingar som vi inte träffar varje dag (men som man ibland önskar att man gjorde), åt alldeles för mycket sötsaker och tårta samt lyssnade på tal tillägnade vår stjärna och huvudperson för dagen. Fest och familj, samtidigt. Världsabästa kombon någonsin. Och i vanlig ordning var jag så nöjd (och utmattad) att jag slocknade två minuter efter att bilen hade börjat rulla hemåt igen. Det är ett bra betyg. (Lite som när barn har lekt så mycket att de är färdiga att somna ståendes, och man vet att de har haft en tokbra dag. Så blir jag. Med enda skillnaden att jag snart är 22 år, och inte 4 år.)