Att fira guldbröllop
Som jag älskar de där fina tjejerna – min mamma, syster och dotter ♥
I början av sommaren firade vi något som långt ifrån alla får lyckan att uppleva. En 50-årig kärlekssaga – ett guldbröllop. Vi startade firandet med en middag på Berget Orangerie. Eftersom vår lilla familj var först på plats passade vi på att ta några bilder i finvädret i väntan på övriga gänget. Det var sagt att de skulle dyka upp i en buss, och vi hade föreställt oss en minibuss. De kom i en fullsize-buss. 10 personer i en specialbokad megabuss, fest!
Väl på plats blev vi bjudna på drinkar och snittar som vi klämde i oss ute i solen. Det ligger så himla vackert och har en alldeles speciell, ombonad känsla, det där orangeriet. Ett besök dit någon sommardag kan varmt rekommenderas.
Och de kan sin mat. Jösses ja så bortskämda vi blev med en ordentlig trerättare. Fin lokal, fint upplagd mat och fint sällskap. Är inte det den bästa kombon så säg! Stunder som de där ger livet lite extra guldskimmer i kanten.
För 50 år sedan.
Och där sitter de nu. Min farmor och farfar. Ett halvt sekel senare, skålandes för en kärlek som fortfarande hänger kvar. Det är ändå häftigt att tänka att utan de där två människorna, och utan deras kärlek, så hade huvuddelen av oss andra i rummet inte funnits idag. Läskigt, men häftigt.
Till efterrätt bjöds vi på rabarbersoppa och kaka (med ett speciellt namn som jag helt förträngt). Verkligen så så gott och alldeles lagom fräscht, precis som jag vill att mina desserter ska vara. En klart värdig avslutning på middagen.
Efter middagen rullade vi hem till farmor och farfar, bänkade oss ute i solen, drack gott och bara pratade. Det händer inte alltför ofta att vi lyckas samla alla på pappas sida och träffas samtidigt, så man måste passa på att ta igen lite när det väl händer.
Inte för att vi var hungriga efter den där middagen vi klämt i oss, men lite kvällsplock finns det alltid plats för i magen. Så det gjorde vi innan vi åkte hemåt för natten, njöt av ett uppdukat tapasbord. Så lyxigt! Vi gick och la oss med hyfsat mätta magar den kvällen vill jag lova.
Jag kan ju inte annat än hoppas att det är jag och Daniel som står där om.. 46(!) år. Fortfarande vi och fortfarande friska, firandes kärleken med våra nära. Vilken lycka! Men tills dess är vi tacksamma för att vi fick vara med och fira detta guldbröllop, och för att mina farföräldrar fortfarande inte upplevs vara så värst mycket äldre än för 50 år sedan. Kärlek är vackert. Låt oss alla vårda den ömt.