Att fira hundra dagar med min tummy bear

Hundra låter som en herrans många dagar i mina öron, men så länge är det nu. För hundra dagar sedan flyttade lilla frö in i min mage och började boa in sig inför sin niomånadersvistelse. Hundra dagar har gått fort. Det är så rackarns många människor som säger åt mig att ”njuta nu och inte tänka på att det går långsamt, det kommer kännas så fort sen” eller att ”november snart är här”. Och det kanske bara är jag, men jag tycker verkligen inte att det går speciellt långsamt. En tredjedel av graviditeten har svischat förbi extremt snabbt i min värld. Jag har inga som helst problem med att november ligger några månader bort i tid. Givetvis längtar jag något otroligt efter att få träffa min lilla tummy bear, men jag är inte alls där än. Hela grejen med att vara gravid är så häftig och jag vill göra allt annat än stressa förbi den här ytterst tillfälliga perioden. Jag vill njuta av att se magen växa, känna sparkarna och få må lite annorlunda.

Pluset i vecka 3, när magen fortfarande var relativt platt. Det känns som alldeles nyss.

Daniel är lite mer otålig och säger varje dag ”vi längtar efter dig – kom ut snart!” medan han pussar på magen. Hade han fått välja hade vi nog snabbspolat tiden lite lite lite, även om han älskar magen och tycker det är lika fascinarande som jag att se den växa. Jag å andra sidan, jag som annars är sådär extremt otålig, hade nästan kunnat tänka mig att dra ner tempot ytterligare. Eller ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte önskade snabbspola fram tiden till vecka 13 (och ”säkerheten”), men nu när vi är förbi det tycker jag bara att allt är fantastiskt och hinner knappt njuta färdigt av en preggovecka innan nästa knackar på. Lite ligger det såklart i att jag överlag har mått så oförskämt bra också, det bidrar.

Jag fullkomligen älskar att dela kropp med den här minikrabaten. Jag har fortfarande inte riktigt greppat det fullt ut, men jag älskar det ändå. Jag kan knappt bärga mig inför att få känna de första rörelserna där inne, men tills dess är jag helt nöjd med situationen som den är just nu. Livet som preggo är absolut magiskt. Jag inser givetvis att jag med största sannolikhet kommer vara betydligt mer otålig i höst när det faktiskt närmar sig, fast där är vi inte än.

Men hundra dagar hörrni. Det är en hel del. Och det innebär att det bara är hundraåttio kvar tills vi får se underverket. Ikväll firar vi  en hundradagars med bebisvänligt bubbel och världens största fruktfat.