Att fira in 2015 i en gatukorsning (La Fortuna, Costa Rica)
Det kunde ha fått en spännande twist, den där nyårskvällen. Vi hade bokat bord på en av de lite finare restaurangerna i La Fortuna. Det hade vi. Sedan kom vi fram och insåg att stället var helt packat med folk. Det första vi hörde när vi klev in var hur ett annat sällskap råkat bli inbokade på fel dag, samt att det inte fanns några bord lediga alls för stunden. Vi är ett gäng på elva personer. Jo det hade i sanning kunnat bli spännande. Vi skämtade om att det kanske fick bli en hamburgare i vägkrogen på andra sidan gatan – om de hade plats.
20 minuter sent fick vi vårt bord, och drinkar laget runt som kompensation för väntan. En helt okej deal ändå. De lyckades även trolla in det från början felinbokade sällskapet, så en liten stjärna i kanten förtjänar de allt.
Avdelningen för saker som är på gränsen till för fina att äta upp – trots att det är mat.
Och så kom förrätterna in. Sällan har jag varit så nöjd över mitt val att dela mat med någon annan (i detta fall mamma) som där. Vissa av portionerna var definitivt att klassa som värdiga titeln ”relativt stor huvudrätt”. Det var då vi insåg att planen om trerätters nog får rubbas lite på, även om det så var nyår. Någon måtta får det vara på kalajsandet.
När huvudrätterna började rulla in var vi inte precis hungriga, men är det frågan om god mat slinker det mesta ner. Det finns alltid ett extra hål där inne, som min farmor brukar säga. Och det gjorde det. Kött, fisk, kyckling, skaldjur, pasta, sallad, röror.. Jag vet ingen vid vårt bord som var missnöjd med sin mat.
Vi åt, pratade (så gott det gick med hänsyn till den ganska höga och livade ljudnivån) och förundrades över att de vid bordet bredvid oss lyckats krossa glas inte mindre än tre gånger under kvällen. Och inte berodde det på små barn med viftande, oberäkneliga armar. Nope. Det måste krävas någon sorts talang för att lyckas så många gånger.
De serverade kyckling i en ananas. En riktig. Jag må vara lättimpad, men bara det i sig är ett megaplus.
Det bästa med att inte beställa in samma rätter är att man kan smaka av varandra. Alltid ett vinnande koncept.
När vi hade ätit så mycket att det omöjligt gick att klämma ner mer var klockan sådär jobbigt mitt-emellan-sent. För tidigt för att man egentligen skulle vilja vänta ut tolvslaget på plats, och för sent för att vi skulle hinna hela vägen hem innan det slog över. Så antingen vänta en bra stund eller fira in 2015 i en skumpig minibuss. Ja ni hör själva, det var svåra val vi ställdes inför. Och med ett gäng på elva blir det många viljor.
Nåja. Det visade sig att vi slapp välja ändå. Min och chaufförens WhatsApp-konversation var ur funktion en stund, så lagom tills allt fungerade igen var det dags att räkna ner.
Där välkomnade vi 2015 för andra gången, fast då enligt costaricansk tidsräkning. I en gatukorsning i La Fortuna, upplyst av fyrverkerier och bland ljudet av jubel samt tutor. Och med folk som dansade på borden inne på restaurangen. Där stod vi iklädda bara klänning utan att frysa – det hör inte till vanligheten (även om klänning kanske gör det).
En färgsprakande och varm avslutning på en oändligt bra nyårsafton. Och på ett fantastiskt år.
Välkommen 2015.