Att fira midsommar på en takterrass (Estepona, Spanien)

Nog såg vi allt till att pallra oss ut på den där familjejoggen igår alltid. Och en bra bit blev det. Vi sprang upp på kullarna bakom vårt hus och hade utsikt över hela staden (liksom havet), lyckades springa fel och fick konka vagnen ner för hyfsat många trappsteg (den här regnbågstrappan var det, för att vara mer specifik), sprang vilse inne i stan och avslutade med att ta monsterbacken upp. Eller ja, min superenvisa man sprang upp för hela med barnvagnen. Jag halvdog halvvägs upp och ansåg mig besegrad. Ni skymtar den i bakgrunden där, och som ni kanske förstår är den inte den snällaste avslutningen man kan få efter en ordentlig löprunda i värmen. Om jag hade haft en bättre bild på backen så hade jag visat, men de som jag har gör den liksom inte rättvisa (här kan ni också kika). Brutal är bara förnamnet – brant OCH lång. Hua!

Vi hann hem och in i duschen lagom tills att mamma och syster anlände, och efter det packade vi med prinskorvarna och traskade över till grannarna. Jag bannar mig själv lite för att vi inte tog fler utsiktsbilder (och någon in mot stan) samt någon bild som kunde återskapa svindelkänslan när man spanade ner på gården. Vårt hus ligger på ett av stans högsta lägen (om inte det allra högsta) och utsikten är i sanning superb. Lägg på en takterrass på det och den är snudd på omöjlig att slå. En okej dag ser du både Gibraltar och Afrika över havet.

Vi bjöds på fördrinkar och högg därefter in på en (nästan klassisk) svensk midsommarfest med familj och vänner. Vi sjöng, och sjöng, och sjöng… Jo någonstans kom vi till punkten att vi nästan tyckte synd om grannarna, men passerade den snabbt och fortsatte sedan med ett gäng sånger till. Jag vågar påstå att cirka alla i vår ände av stan hörde vårt firande. Men trevligt var det, och vi hängde kvar bra länge där på kvällen innan vi rullade hemåt igen.

Och Elsa tycktes trivas fint med att fira sin första midsommar i utlandet. Vi älskar traditioner och vill egentligen att hon ska växa upp med sådär idylliska, svenska midsomrar – bara för att de är så härliga. I år bestämde vi dock att hon fortfarande är så liten att det inte kommer göra någon skillnad för henne och att vi istället kunde välja enbart utifrån oss vuxna. Det passade oss alldeles lysande. Hon skrattade så hon kiknade, höll humöret uppe hela kvällen, hjälpte mormor att välja choklad ur Merci-asken (och fick smaka när mamma inte såg – ajabaja!), använde sina fem meter långa gadget-armar för att välta ner alla mina jordgubbar på golvet, snodde folks glasögon till höger och vänster, tog en powernap i vagnen för att ladda batterierna och höll sedan igång igen. Hon är förmodligen den enklaste och nöjdaste bebis jag någonsin mött, på riktigt.