Att försöka trösta sig själv
Ni har kanske upplevt någon gång när ni behövt intala er att ”det var värt det”? Nu kan jag givetvis bara tala för egen del, men i mitt fall brukar det inte alls ha varit värt konsekvenserna fast jag envisas ändå med att använda det som en sorts tröst. Ungefär där befinner jag mig just nu. Jag försöker intala mig själv att det definitivt var värt konsekvenserna när jag valde att krama, gosa med och vara nära min (tydligen inte helt friska och smittfria) lillasyster en helg. Fast om jag ska vara helt ärlig mot mig själv, när jag nu sitter här och snörvlar med brännande hals, känns det inte alls som en speciellt smart prioritering. Nope.
Så om inlägg från vår fantastiska helg nu dröjer en aning vet ni vart jag är – i en soffa under cirka fyrahundratrettioåtta filtar. Tyck gärna lite synd om mig, jag är övertygad om att det blir bättre mycket snabbare då! Och glad (försenad) första advent!
Krya på dig fina du!
Tack du! 🙂
Krya på dig underbara Hanna! Gosa ner dig ordentligt nu och passa på att bli extra bortskämd av maken. 😉
Jag ska verkligen göra mitt bästa. Och han sköter sig hittills ganska bra, den där mannen jag skaffat mig! 😉 Kram!
Ajaj, hoppas förkylningen försvinner fortfort! Vilken härligt inlägg nedan om din VFU, jag blev glad bara av att läsa det =D Jag tycker det är så häftigt med att du undervisar ungdomar så, hur känns det att vara tillbaka på högstadiet? 😉 Kram!
Jag håller tummarna stenhårt här – sjukstuga är aldrig poppis! ÅH så otroligt roligt att höra! Jag tycker att det är lite småhäftigt att jag ens fått möjligheten att göra detta med mitt liv, något så fantastiskt. Och högstadiet är utmanande (efter att ha haft hand om småbarn som dyrkar mig oavsett vad jag gör – haha!) men som alltid något av det roligaste jag vet. Varje dag har sina guldstunder och det känns fasligt rätt för mig. Jag hör liksom hemma där. 🙂 Kram!