Att frissa till kalufsen

Igår ställde jag mig samma fråga som jag gör varje gång jag sitter i den där stolen. Var i hela fridens namn kom allt hår ifrån? Det liksom är som att håret fördubblas i trollighet och volym så fort jag kliver in genom salongsdörrarna. En oändlig härva som aldrig tycks ta slut. Det förvandlas till något som bara kan beskrivas som en nypimpad risbuske, och varje gång tänker jag att jag förmodligen äger stans fulaste fågelbo. Just där och då känns det precis så, japp. Och den där lampan får liksom allt att synas in i minsta detalj. Jag har nog aldrig så mycket hår-ångest som när jag är hos frisören, vilket i sig känns lite ironiskt. Jag brukar få hindra mig från att gasta rakt ut: ”raka bort rubbet så vi får problemet ur vägen en gång för alla!” Än så länge har jag inte låtit det slinka ur mig, men det är en inre kamp. En pärs varje gång.

Sedan brukar det inte dröja så många dagar innan jag börjar andas ut igen. Men innan dess.. Pjuh!