Att gå all in för livet som batwoman (Bocas del Toro, Panamá)

Många av de saker vi åker iväg på blir fantastiskt bra. De allra flesta skulle nog våga påstå. Så är det bara. Fast ibland, ibland blir det inte riktigt fullt så bra som vi planerat. Som när vi bestämde oss för att åka iväg, hela gänget, på grottvandring bland fladdermöss. Jag ska inte säga att det blev dåligt, absolut inte, men vissa delar gick inte fullt så smidigt som vi tänkt oss.

Till att börja med fick vi traska en bra bit i halkig lera för att ens komma fram till grottan. Ni ser att jag la extra tryck vid ordet halkig? Jag vet inte om ni någonsin testat slira runt i crocs i lerig, backig och blöt regnskog. Om inte så kan jag meddela att det kräver ett visst mått av kontroll på var man har sina olika kroppsdelar. Minst sagt. Och för att stå på benen krävs även en dos tur. Det var redan på förhand givet att vi, som ändå är 11 personer, omöjligt skulle kunna klara oss utan minst en incident längs vägen.

Och precis det var vad som hände. En liten incident. Mormor, jag och pappa gick sist i ledet när vi kom till en backe av kortare modell. Vi konstaterar snabbt att den är hal men att det borde vara hanterbart. Lagom tills mormor precis nått toppen ser jag hur en rot reser sig, hur mormor med fläckfri precision kilar fast sin fot under den och hur hon sedan gör ett framstupa platt pannkaksfall rakt ner i leran: *smack*. Innan vi ens hann reagera hade hon graciöst gått från en lodrät till en vågrät kroppspositionering. En noggrann inspektion av terrängen kan vi kalla det.

Som det godhjärtade och fina barnbarn jag är bröt jag ut i ett hysteriskt skrattanfall. Jag kan inte ens minnas när jag senast skrattade så mycket. Det såg fruktansvärt roligt ut från åskådarbänken. Fruktansvärt roligt.

Oklart är fortfarande hur hon lyckades rädda så mycket av kläderna. Rakt ner i lerpölen, och ändå var hon inte dränkt i det. Det var nästan lika imponerande som det var roligt. Och inte lät hon sig slås ner av ett dropp i lerpölen. Icke. Hon reste sig upp och traskade vidare mot grottan, aningen smutsigare men lika bestämd.

Väl där inne gick vi på led och vadade fram i vatten. Över stenar och under stalaktiter. Ibland gick vattnet till fotknölarna, och ibland fick vi simma. Däremellan fick vi klättra. Och mörkt var det. Det blev svartare än svartast när vi släkte lamporna, och jag skojar inte om jag sa att man inte såg handen även om den så var placerad bara centimeter från ögonen. Så där inne i mörkret var vi, fladdermössen, en krabba och en drös spindlar. Man ska välja sällskap med omsorg.

Eftersom det var en smal grotta med relativt lågt i tak kom allt väldigt nära. Fladdermössen svischade förbi så man kände vinden av vingarna och vid flertalet tillfällen var de nästan inne i munhålan och vände. Det var inte en utflykt för den nervöse, så mycket kan konstateras. Inte heller en utflykt för den svage, då det faktiskt krävdes ett visst mått smidighet, balans och uthållighet. När det kändes som om vi förflyttat oss flera kilometer visade det sig att vi var 400 meter in i grottan. Och jag är inte helt otränad precis. Mellan varven pausade vi och hittade hajtänder bland småstenarna. Fossil-hajtänder det vill säga, från då när grottan var helt fylld med vatten. Sådana fynd görs inte precis varje dag.

Och det hann hända en hel del under den där grottpromenaden. Mormor ramlade exempelvis en gång till. Fast första gången, där i leran, var det roligt. När hon halkade ner och kilade fast mellan två stenar, varpå jag och mamma fick rycka in och dra upp henne, var det inte alls lika roligt. Vi var livrädda och mormor blåslagen. För att inte nämna att hon sträckte både armen och ryggen på kuppen. Den upplevelsen hade vi gärna varit utan. Vad vi däremot inte velat vara utan var att hoppa från vattenfall inne i grottan. Visserligen var det potentiellt det mesigaste fall jag någonsin sett, knappt värt sitt namn, men jag är lika mallig ändå. (Om inte filmkvaliteten är lika dålig som bildkvaliteten därifrån så kommer en film att poppa upp så småningom. Och då kan ni få imponeras av mitt mod.) Så ja, en händelserik utflykt i öns bat cave blev det allt. Eventuellt lite väl händelserik.