Att gå på stammishak med Trevor (Washington, DC, USA)

Under vår sista kväll bjöd vi med Trevor ut på middag. Han hade paxat att vi någon gång skulle ut och äta på en av hans favoritrestauranger, Los Hermanos. Vi bestämde oss därför att ta med honom ut, som tack för all hjälp och för att få ett fint avslut på hela resan. Den dominikanska maten var vi aningen skeptiska till först, men det visade sig vara fantastiskt gott. Och bröderna som jobbade där var himla trevliga. Vi hängde kvar en bra stund efter stängningsdags och för att vara en avslutning var det ovanligt bra.

Ja de var så bra att det gick till överdrift. Om nu det är möjligt. Det var få saker som kunde förvåna mig där på slutet, det kändes som att vi prickat av alla konstiga saker man rimligtvis kan tänkas uppleva under en hel livstid. Alla orimliga också förmodligen. Men den känslan höll sig bara fram till vi beställt efterrätten. För att dra den korta versionen kom en kvinna fram och började twerka mot glasväggen (ut mot gatan). Hon vände sig sedan om, blinkade åt mig, sa ”it gets better” och drog ner u-ringningen på tröjan. Jag tappade hakan och hon langade iväg en slängkyss innan hon gick. Hah! Vem hade kunnat anar att min första lesbiska flört skulle ske där och på det sättet? Inte jag åtminstone.

Mätta och glada gick vi hem, packade våra stora väskor och plockade i ordning i lägenheten. På tal om inget kan ni aldrig tro var dyra de där ettorna är i hyra! 10.000 kr i månaden, och då är de ändå några av de billigaste man kan hitta i de vettiga delarna av Washington. Dessutom anser de tydligen att ljudisolering är en överskattad lyx, så att slippa höra om grannen exempelvis vänder sig i sängen kan man bara drömma om. Men en fantastiskt lägenhet och möjlighet för oss som fick bo där, ganska centralt och helt gratis.

Vi lät meddela att om Trevor någonsin kommer till Sverige har han en given sovplats på någon soffa. Vi kan inte nog tacka för att han ställde upp med så mycket när det i början trasslade ihop sig för oss. Ren lyx att ha sådana människor i bekantskapskretsen. Och där kommer vårt andra motto, som myntades under denna resa, in i bilden: ”har man inga kontakter dit man åker, så ser man till att skaffa sig några!” Vi har insett att man verkligen aldrig kan ha för många av den varan.